GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
21 Dec 2006   10:18:11 pm
Konsten att förhandla
Har du någonsin befunnit dig i en situation där du börjar argumentera med en kollega/vän/bekant/främling om någon trivial eller viktig fråga (kan röra sig om politik, barnuppfostran, musik, konst....) och efter att ha gått ut benhårt med en given ståndpunkt i frågan insett halvvägs att den andra personen faktiskt har rätt? Man börjar hålla med den andra parten i hans/hennes argumentation och skulle väldigt gärna vilja gå över i det andra lägret men precis som MacBeth inser att han vadat för långt ut i det där havet av blod så inser man att man kan inte ge upp sin ståndpunkt, man har gått för långt i sin argumentation, skulle te sig som en idiot om man gav upp nu, kan inte kasta in handduken, man fortstätter att argumentera, men luften har gått ur, man känner sig inte motiverad och hela konversationen börjar kännas meningslös och konstlad. Jag skall återkomma till kopplingen till barnuppfostran nedan.

Det finns faktiskt en gyllene regel vad gäller barnuppfostran som verkar gälla i alla läger: var konsekvent. Med andra ord, om regeln är att när barnet tjatar om glass mitt på dan så blir det ingen glass. Punkt. Det är aldrig OK att slåss/bitas/stänga in mamma i garderoben/slänga kyckling på golvet/hälla ut varm choklad på mattan. Problemen börjar när man ruckar på regeln halvvägs. Ponera följande: Matteus vill ha äppeljuice och man säger nej. Matteus upprepar, nu något mer högljutt, att han väldigt gärna vill ha äppeljuice. Man säger nej. Matteus börjar nu kasta kastruller på golvet och säger att han vill ha äppeljuice NU. Man säger nej. Matteus börjar då låta som en brandsiren och SKRIKER att han vill ha äppeljuice. Om man då blir trött och säger OK och ger äppeljuicen sänder det ju följande meddelande: mamma och pappa kommer att ge upp bara man tjatar tillräckligt länge.

Det där gäller ju också sömnrutiner. Det gäller att bestämma sig för om det är OK att ens barn kommer och lägger sig i stora sängen och får stanna där, bestämma sig för när och hur barnet ska nattas. För om du är inkonsekvent där kan du ge dig tusan på att det blir din två- eller treåring som kommer att bestämma reglerna. Sanningen att säga är väl just vår största utmaning sömnkapitlet. Jag tror nog att M fått lite för mycket spelrum där och fått se följderna av det också. Vi har försökt skapa en läggningsrutin men är väl fortfarande inte riktigt nöjda. Det tar tid för M att somna och det är väl helt OK, men mycket hinner hända innan han slocknar: pyjamasar åker av, blöjor sitter knasigt, trehjulingen ska upp i sängen, samtliga plastmotorcyklar ska också upp, mycket vatten ska drickas, läskiga spindlar ska kikas på. Osv. Osv. Någonstans har vi nog inte varit riktigt konsekventa. Med nästa barn skulle man göra HELT annorlunda. Låter det bekant?

Ibland stöter jag dock på problem när jag säger NEJ. Precis som i en argumentation med en vuxen kan jag halvvägs inse att M faktiskt har en poäng och att det faktiskt inte spelar så stor roll, han kan faktiskt få som han vill. Men om man ändrar sig mitt i så är man ju inte längre konsekvent och då blir M kanske förvirrad. Det kan handla om en diskussion om äppeljuice, till exempel. Först säger jag nej och rekommenderar mjölk eller vatten sen efter ett tag tänker jag att äsch, jag skulle inte sagt nej, det spelar väl ingen roll om han dricker lite juice nu....men då har M börjat sätta igång hela trotsmekanismen och jag vill inte att han ska se mitt medgivande som ett tecken på att jag ger efter för två-års terrorn. Det där händer rätt ofta faktiskt. Och fast jag inser att det inte spelar så stor roll om M får som han vill så vill jag helst inte ge med mig, för jag gillar inte att vara inkonsekvent. Jag gillar inte när andra är inkonsekventa. Jag gillar inte inkonsekvens.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[276] | Återspårning [0]
11 Dec 2006   03:18:39 pm
Endast tomten är vaken (och småbarnsföräldrar....)
Klockan halv ett hörs ett skrik från M:s rum. F och jag springer yrvakna in. M sitter och gråter hjärtskärande i sin säng. Vi försöker hålla honom, vagga, gå runt, trösta, krama, vyssa...ingenting fungerar. Han skriker och skriker och ropar på oss båda, fast vi är där. Jag försöker sjunga en vaggvisa medan jag håller honom i famnen, men precis när jag tror att han äntligen somnat om så börjar han gråta igen. Det är hjärtskärande och fruktansvärt: man känner sig helt otillräcklig. Till slut sätter vi M framför Tv:n och till ljudet av A Hard Day's Night, Beatles-filmen från 60-talet, lugnar sig äntligen M. Stormen stillas. Lugnet lägrar sig. Det är fascinerande, men också lite skrämmande. Vilken makt har då inte detta medium, när det lyckas lugna det barn som inte stillas av förälderns trygga famn? Som tur är minns jag att P haft precis samma problem med lilla R, som stundvis vaknade på nätterna och skrek och skrek otröstligt och det enda som kunde stilla henne var favoritprogrammet Peep och hans värld. Jag undrar om det är nattskräck som M drabbats av, det låter onekligen som det av beskrivningen. Men ingenstans står det i böckerna om att TV:n kan lugna barnet och ingenstans står det heller hur man ska tolka att M, som i 1,5 timmar är helt okommunicerbar, plöstligt drabbas av total klarhet när det gäller Tv:n. Nej, lite mer, säger han när vi försöker stänga av Tv:n. Han gråter okontrollerat, blir på nytt onåbar och otröstlig. Endast synen av Paul McCartney och gänget lyckas stilla honom. Så till slut blir det så att M får slumra in till tonerna av And I Love Her och kommer till sist till ro i vår säng.

F och jag tackar nej till party på lördagkvällen för vi vill ogärna lämna M med barnvakt ifall nattskräcken skulle slå till igen. Då vill vi gärna vara hos vårt lilla gryn.

Ibland glömmer man bort hur fantastiskt det är med barn. För man fastnar i vardagens lunk, tar allt för givet och har en tendens att fokusera på problemen (snark - sätta på overallen, snabbt så man hinner till dagis innan mötet, oops, bäst att byta bajsblöjan innan, var i h-e är M:s inneskor, mössa, vantar, varför har inte någon (vem?) tvättat hans lakan och täcke till vilostunden, snabbt iväg, varför måste det alltid regna på måndagar, shit, nu har jag glömt att ladda batterierna till mobiltelefonen, varför har bilen aldrig bensin när man som mest behöver det, varför gråter alltid M när jag ska lämna honom och har bråttom (det händer aldrig annars) - varför är det alltid nej-nej-nej och varför kan M aldrig frivilligt ta på sig vantarna och sen är det hämta och det känns alltid som man kommer för sent, har glömt något, borde spendera mer tid, varför har vi aldrig mat i kylskåpet när man kommer hem, på med kläder igen, gå till affären, varför måste M få utbrott mitt i affären och lägga sig ned bland bananerna- varför måste M kämpa emot badet och sen ser hela badrummet ut som Titanics undergång och vem ska städa badkaret och varför somnar inte M klockan sju utan knyst SOM ANDRA BARN (framförallt barn i böcker som ger råd till småbarnsföräldrar) och varför är jag så trött?)

Men emellanåt så drabbas man av undret. Och ibland återkommer jag till min syster I, som en gång filosoferade över det där med att resa till länder långt bort, även om man inte är så äventyrlig av sig och i grund och botten tycker att det är rätt jobbigt att resa. Man släpar på sin ryggsäck, saknar bekvämligheter, har inte alltid tillgång till dusch och tvål, drabbas av konstiga sjukdomar och blir sittande på tåg/båt stationer eller flygplatser i väntan på tåg/båt/flyg som är försenade eller inställda. Men så kommer då TOPPARNA. De där stunderna när man känner livet inom sig och man faktiskt hittar de perfekta människorna att sitta runt elden med på en strand någonstans eller man sitter och tittar upp på en stjärnhimmel som lyser och aldrig tycks ta slut eller en utsikt som tar andan ur en och man blir sittande och tänker att så här vackert kan det nog aldrig bli igen och nu är nog livet som bäst. Och då glömmer man allt det jobbiga och 20 timmars väntan på Bangkoks flygplats eller flodfärder när man är magsjuk och saknar tillgång till toalett.

Och så är det med barn. För visst ändras livet och vardagen kan kännas tung och jobbig och man ställs inför problem och utmaningar som man aldrig utsattes för under LUB (livet utan barn) och man undrar varför i all världen har man gett sig in på det här äventyret? Men under allt det där så lurar undret och trots allt finns insikten där att livet är ofattbart rikt och en liten individ kan ge en så otroligt mycket. Bara man är lyhörd. Och det finns ingenting som går upp mot det. Så är det bara.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[277] | Återspårning [0]
 
1
Nov 2006 December 2006 Jan 2007
S M T O T F L
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31       
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --