GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
21 Dec 2006   10:18:11 pm
Konsten att förhandla
Har du nÄgonsin befunnit dig i en situation dÀr du börjar argumentera med en kollega/vÀn/bekant/frÀmling om nÄgon trivial eller viktig frÄga (kan röra sig om politik, barnuppfostran, musik, konst....) och efter att ha gÄtt ut benhÄrt med en given stÄndpunkt i frÄgan insett halvvÀgs att den andra personen faktiskt har rÀtt? Man börjar hÄlla med den andra parten i hans/hennes argumentation och skulle vÀldigt gÀrna vilja gÄ över i det andra lÀgret men precis som MacBeth inser att han vadat för lÄngt ut i det dÀr havet av blod sÄ inser man att man kan inte ge upp sin stÄndpunkt, man har gÄtt för lÄngt i sin argumentation, skulle te sig som en idiot om man gav upp nu, kan inte kasta in handduken, man fortstÀtter att argumentera, men luften har gÄtt ur, man kÀnner sig inte motiverad och hela konversationen börjar kÀnnas meningslös och konstlad. Jag skall Äterkomma till kopplingen till barnuppfostran nedan.

Det finns faktiskt en gyllene regel vad gÀller barnuppfostran som verkar gÀlla i alla lÀger: var konsekvent. Med andra ord, om regeln Àr att nÀr barnet tjatar om glass mitt pÄ dan sÄ blir det ingen glass. Punkt. Det Àr aldrig OK att slÄss/bitas/stÀnga in mamma i garderoben/slÀnga kyckling pÄ golvet/hÀlla ut varm choklad pÄ mattan. Problemen börjar nÀr man ruckar pÄ regeln halvvÀgs. Ponera följande: Matteus vill ha Àppeljuice och man sÀger nej. Matteus upprepar, nu nÄgot mer högljutt, att han vÀldigt gÀrna vill ha Àppeljuice. Man sÀger nej. Matteus börjar nu kasta kastruller pÄ golvet och sÀger att han vill ha Àppeljuice NU. Man sÀger nej. Matteus börjar dÄ lÄta som en brandsiren och SKRIKER att han vill ha Àppeljuice. Om man dÄ blir trött och sÀger OK och ger Àppeljuicen sÀnder det ju följande meddelande: mamma och pappa kommer att ge upp bara man tjatar tillrÀckligt lÀnge.

Det dÀr gÀller ju ocksÄ sömnrutiner. Det gÀller att bestÀmma sig för om det Àr OK att ens barn kommer och lÀgger sig i stora sÀngen och fÄr stanna dÀr, bestÀmma sig för nÀr och hur barnet ska nattas. För om du Àr inkonsekvent dÀr kan du ge dig tusan pÄ att det blir din tvÄ- eller treÄring som kommer att bestÀmma reglerna. Sanningen att sÀga Àr vÀl just vÄr största utmaning sömnkapitlet. Jag tror nog att M fÄtt lite för mycket spelrum dÀr och fÄtt se följderna av det ocksÄ. Vi har försökt skapa en lÀggningsrutin men Àr vÀl fortfarande inte riktigt nöjda. Det tar tid för M att somna och det Àr vÀl helt OK, men mycket hinner hÀnda innan han slocknar: pyjamasar Äker av, blöjor sitter knasigt, trehjulingen ska upp i sÀngen, samtliga plastmotorcyklar ska ocksÄ upp, mycket vatten ska drickas, lÀskiga spindlar ska kikas pÄ. Osv. Osv. NÄgonstans har vi nog inte varit riktigt konsekventa. Med nÀsta barn skulle man göra HELT annorlunda. LÄter det bekant?

Ibland stöter jag dock pÄ problem nÀr jag sÀger NEJ. Precis som i en argumentation med en vuxen kan jag halvvÀgs inse att M faktiskt har en poÀng och att det faktiskt inte spelar sÄ stor roll, han kan faktiskt fÄ som han vill. Men om man Àndrar sig mitt i sÄ Àr man ju inte lÀngre konsekvent och dÄ blir M kanske förvirrad. Det kan handla om en diskussion om Àppeljuice, till exempel. Först sÀger jag nej och rekommenderar mjölk eller vatten sen efter ett tag tÀnker jag att Àsch, jag skulle inte sagt nej, det spelar vÀl ingen roll om han dricker lite juice nu....men dÄ har M börjat sÀtta igÄng hela trotsmekanismen och jag vill inte att han ska se mitt medgivande som ett tecken pÄ att jag ger efter för tvÄ-Ärs terrorn. Det dÀr hÀnder rÀtt ofta faktiskt. Och fast jag inser att det inte spelar sÄ stor roll om M fÄr som han vill sÄ vill jag helst inte ge med mig, för jag gillar inte att vara inkonsekvent. Jag gillar inte nÀr andra Àr inkonsekventa. Jag gillar inte inkonsekvens.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[278] | Ćterspćrning [0]
11 Dec 2006   03:18:39 pm
Endast tomten Àr vaken (och smÄbarnsförÀldrar....)
Klockan halv ett hörs ett skrik frÄn M:s rum. F och jag springer yrvakna in. M sitter och grÄter hjÀrtskÀrande i sin sÀng. Vi försöker hÄlla honom, vagga, gÄ runt, trösta, krama, vyssa...ingenting fungerar. Han skriker och skriker och ropar pÄ oss bÄda, fast vi Àr dÀr. Jag försöker sjunga en vaggvisa medan jag hÄller honom i famnen, men precis nÀr jag tror att han Àntligen somnat om sÄ börjar han grÄta igen. Det Àr hjÀrtskÀrande och fruktansvÀrt: man kÀnner sig helt otillrÀcklig. Till slut sÀtter vi M framför Tv:n och till ljudet av A Hard Day's Night, Beatles-filmen frÄn 60-talet, lugnar sig Àntligen M. Stormen stillas. Lugnet lÀgrar sig. Det Àr fascinerande, men ocksÄ lite skrÀmmande. Vilken makt har dÄ inte detta medium, nÀr det lyckas lugna det barn som inte stillas av förÀlderns trygga famn? Som tur Àr minns jag att P haft precis samma problem med lilla R, som stundvis vaknade pÄ nÀtterna och skrek och skrek otröstligt och det enda som kunde stilla henne var favoritprogrammet Peep och hans vÀrld. Jag undrar om det Àr nattskrÀck som M drabbats av, det lÄter onekligen som det av beskrivningen. Men ingenstans stÄr det i böckerna om att TV:n kan lugna barnet och ingenstans stÄr det heller hur man ska tolka att M, som i 1,5 timmar Àr helt okommunicerbar, plöstligt drabbas av total klarhet nÀr det gÀller Tv:n. Nej, lite mer, sÀger han nÀr vi försöker stÀnga av Tv:n. Han grÄter okontrollerat, blir pÄ nytt onÄbar och otröstlig. Endast synen av Paul McCartney och gÀnget lyckas stilla honom. SÄ till slut blir det sÄ att M fÄr slumra in till tonerna av And I Love Her och kommer till sist till ro i vÄr sÀng.

F och jag tackar nej till party pÄ lördagkvÀllen för vi vill ogÀrna lÀmna M med barnvakt ifall nattskrÀcken skulle slÄ till igen. DÄ vill vi gÀrna vara hos vÄrt lilla gryn.

Ibland glömmer man bort hur fantastiskt det Àr med barn. För man fastnar i vardagens lunk, tar allt för givet och har en tendens att fokusera pÄ problemen (snark - sÀtta pÄ overallen, snabbt sÄ man hinner till dagis innan mötet, oops, bÀst att byta bajsblöjan innan, var i h-e Àr M:s inneskor, mössa, vantar, varför har inte nÄgon (vem?) tvÀttat hans lakan och tÀcke till vilostunden, snabbt ivÀg, varför mÄste det alltid regna pÄ mÄndagar, shit, nu har jag glömt att ladda batterierna till mobiltelefonen, varför har bilen aldrig bensin nÀr man som mest behöver det, varför grÄter alltid M nÀr jag ska lÀmna honom och har brÄttom (det hÀnder aldrig annars) - varför Àr det alltid nej-nej-nej och varför kan M aldrig frivilligt ta pÄ sig vantarna och sen Àr det hÀmta och det kÀnns alltid som man kommer för sent, har glömt nÄgot, borde spendera mer tid, varför har vi aldrig mat i kylskÄpet nÀr man kommer hem, pÄ med klÀder igen, gÄ till affÀren, varför mÄste M fÄ utbrott mitt i affÀren och lÀgga sig ned bland bananerna- varför mÄste M kÀmpa emot badet och sen ser hela badrummet ut som Titanics undergÄng och vem ska stÀda badkaret och varför somnar inte M klockan sju utan knyst SOM ANDRA BARN (framförallt barn i böcker som ger rÄd till smÄbarnsförÀldrar) och varför Àr jag sÄ trött?)

Men emellanÄt sÄ drabbas man av undret. Och ibland Äterkommer jag till min syster I, som en gÄng filosoferade över det dÀr med att resa till lÀnder lÄngt bort, Àven om man inte Àr sÄ Àventyrlig av sig och i grund och botten tycker att det Àr rÀtt jobbigt att resa. Man slÀpar pÄ sin ryggsÀck, saknar bekvÀmligheter, har inte alltid tillgÄng till dusch och tvÄl, drabbas av konstiga sjukdomar och blir sittande pÄ tÄg/bÄt stationer eller flygplatser i vÀntan pÄ tÄg/bÄt/flyg som Àr försenade eller instÀllda. Men sÄ kommer dÄ TOPPARNA. De dÀr stunderna nÀr man kÀnner livet inom sig och man faktiskt hittar de perfekta mÀnniskorna att sitta runt elden med pÄ en strand nÄgonstans eller man sitter och tittar upp pÄ en stjÀrnhimmel som lyser och aldrig tycks ta slut eller en utsikt som tar andan ur en och man blir sittande och tÀnker att sÄ hÀr vackert kan det nog aldrig bli igen och nu Àr nog livet som bÀst. Och dÄ glömmer man allt det jobbiga och 20 timmars vÀntan pÄ Bangkoks flygplats eller flodfÀrder nÀr man Àr magsjuk och saknar tillgÄng till toalett.

Och sÄ Àr det med barn. För visst Àndras livet och vardagen kan kÀnnas tung och jobbig och man stÀlls inför problem och utmaningar som man aldrig utsattes för under LUB (livet utan barn) och man undrar varför i all vÀrlden har man gett sig in pÄ det hÀr Àventyret? Men under allt det dÀr sÄ lurar undret och trots allt finns insikten dÀr att livet Àr ofattbart rikt och en liten individ kan ge en sÄ otroligt mycket. Bara man Àr lyhörd. Och det finns ingenting som gÄr upp mot det. SÄ Àr det bara.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[278] | Ćterspćrning [0]
 
1
Nov 2006 December 2006 Jan 2007
S M T O T F L
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31       
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays portrÀtt
I vÀntans tider och sen de dÀr första helvetiska veckorna..
JÀmstÀlldhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas sjÀlvplÄgeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
BacillskrÀck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --