GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
22 Nov 2006   01:29:15 am
SkÀmtar hon eller?
Jag har precis gÄtt en kurs i ledarskaps coaching. Coaching Àr spÀnnande. Handlar om att upptÀcka och utveckla mÀnniskors styrkor och öka deras sjÀlvmedvetenhet. (Ni har vÀl hört det dÀr om att man lÀr ut det man behöver lÀra sig sjÀlv. Hmm.) Hur som helst, det var en intensivkurs pÄ sex dagar inklusive tvÄ kvÀllar sÄ jag var helt slutkörd nÀr det var klart. Ska inte gÄ in pÄ nÄgra detaljer, men det var jobbigt. Under kursens gÄng sÄ arbetade vi med att coacha varandra hela tiden. En dag fick vi till uppgift att frÄga varandra om nÄgon form av höjdpunkt i livet, nÀr man kÀnt sig som mest tillfredsstÀlld, helt uppfylld av nuet, man kÀnde att man utnyttjade sin potential, var levande och fri. Jag berÀttade om en sÄdan höjdpunkt i mitt liv, och sen blev det min kollegas tur. Hennes absoluta höjdpunkt i livet var att bli mamma. Inte att föda barn, utan att faktiskt itrÀda rollen som mamma. (Hon har en dotter som Àr tvÄ Är). Jag har aldrig kÀnt mig sÄ kompetent, sa hon. SÄ absolut sÀker pÄ min sak; allt kÀnns helt naturligt, jag förstÄr min dotter och rent intuitivt sÄ vet jag alltid vad hon behöver. Jag tillfredsstÀller hennes behov och allt kÀnns helt naturligt. Jag kÀnner mig fullkomligt sÀker i rollen som mamma.

??????????????????????????????????????????????????????????

Just dĂ€r, just dĂ„, höll jag pĂ„ att börja störtböla. Jag var avundsjuk, helt enkelt. Jag sa det till henne, varpĂ„ hon stĂ€ller sig helt frĂ„gande och sĂ€ger: JasĂ„, jag trodde att alla mammor kĂ€nde sĂ„. OCH HON ÄR TERAPEUT! Jag menar, har hon aldrig hört en patient prata om hur svĂ„r rollen som förĂ€lder kan vara? Hur svĂ„rt det kan vara att bli tokig pĂ„ sitt barn? Hur svĂ„rt det Ă€r att balansera livet? Om en 10-barns mor sĂ€ger att nu börjar jag faktiskt kĂ€nna mig sĂ€ker i min roll inför barn nummer 11 sĂ„ kan man vĂ€l ha förstĂ„else för det, men om det Ă€r första barnet och man kĂ€nner sig som vĂ€rsta Tiger Woods?

Naturligtvis började jag snabbt att ifrÄgasÀtta min egen höjdpunkt i livet och kÀnde mig fruktansvÀrt ytlig. Men det var mer Àn sÄ. Varför kÀnner inte jag mig lika naturlig i min roll som mamma? Varför ifrÄgasÀtter jag mina beslut och varför har jag ibland svÄrt att förstÄ min tvÄ och ett halvt Äring? Efter tre dagars intensiv trÀning var jag redan sÄ trött att jag var pÄ bristningsgrÀnsen och pÄ vÀgen hem satt jag och störtbölade i bilen. Sjönk ner i soffan dÀrhemma med L, som suttit barnvakt Ät Matteus, och berÀttade hela storyn frÄn början till slut, med ett glas Chardonnay inom rÀckhÄll. Jag frÄgade L (som Àr familjeterapeut) om jag Àr vanskapt, om det Àr nÄgot fel, varför kÀnner inte jag varje dag att jag Àr en perfekt mamma och upplever kontinuerliga höjdpunkter i mitt modersskap? L ansÄg att för det första Àr de flesta terapeuter lite tokiga ("nutty", som hon sÀger) och hon bör ju veta för hon umgÄs ju med dem dagligen. Dessutom ansÄg L att min kollega kunde ju mycket vÀl svÀva i villfarelse vad gÀller sin perfektion som mamma, det handlade antagligen om sjÀlvbedrÀgeri och/eller att hon inte hade nÄgot annat som var spÀnnande i sitt liv och dÀrför drog till med mamma-rollen, för det var högst ovanligt att mammor anser att de Àr bÀst pÄ det de gör redan första gÄngen. Allt enligt L, som summerade det hela med: "She is nuts, Karin". Sen funderade hon lite och sa sen: "She is a bitch". Och dÄ kÀnde jag mig lite bÀttre och vi drack ett glas vin till, varpÄ L frÄgade mig hur jag skulle betygsÀtta mig sjÀlv som mamma pÄ en skala 1-10. 7, gissade jag. Fast nÀstan 8 ibland. Och dÄ kom vi fram till att jag nog inte var en sÄ tokig mamma ÀndÄ.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[305] | Ćterspćrning [0]
11 Nov 2006   01:16:04 am
Dagis
Nu har Matteus gÄtt pÄ dagis i ett och ett halvt Är. Med andra ord var han omkring ett Är nÀr han började. Jag minns det som igÄr. Eftersom vi bor i USA och det inte vimlar av svenska dagis fick vi ju vÀlja den amerikanska varianten. Det var inte med nÄgon otyglad entusiasm som jag utvÀrderade personalen i början. Men det Àr bara för att jag ville ha svensk personal. En svensk Sussie med lÄnga mörka flÀtor som spelar blockflöjt för barnen och har gÄtt kurser i barnpedagogik. Inte en oborstad D med Red Sox (Bostons baseboll lag) tröja som stÄr och röker utanför dagiset. Jag sÄg framför mig hur D hivar i sig ett par pints Guiness efter jobbet och kacklar med stora breda karlar med tatueringar pÄ armarna. IstÀllet för Sussie som kanske ocksÄ röker och tar en och annan öl men liksom pÄ ett helt annat sÀtt och alltid med blockflöjten till hands. I vÀskan eller sÄ.

M började pÄ dagis innan jag började jobba. Jag ifrÄgasatte stÀndigt detta beslut: Har jag rÀtt att lÀmna mitt barn pÄ dagis bara för att jag behöver mer tid att skriva? Mer tid att kamma hÄret, diska, hÀmta mig, lÀsa en tidning, gÄ pÄ toaletten? Nu Àr saken i ett annat lÀge: jag jobbar drygt halvtid och M mÄste vara pÄ dagis. Men en sak kan jag sÀga: jag Ängrar inte mitt beslut att skapa mer tid för mig sjÀlv innan jag började jobba. Jag behövde det.

Jag kan trösta förĂ€ldrar i Sverige som svĂ€r över hĂ€mtningar och lĂ€mningar att i USA smyger sig ytterligare en komplikation med i bilden: man mĂ„ste förbereda en lunchlĂ„da. Med andra ord fĂ„r man stĂ„ dĂ€r i gryningsljuset och koka makaroner, skĂ€ra skinka i smĂ„bitar, skala Ă€pplen och lĂ€gga i smĂ„ lĂ„dor. Det Ă€r rĂ€tt meckigt. Men man vĂ€njer sig. En annan intressant aspekt Ă€r att de flesta dagis hĂ€r krĂ€ver att barnen ska ha skor pĂ„ sig inomhus. Det vill sĂ€ga gymnastikskor. I början ansĂ„g jag att detta verkade ju inte klokt och varför kunde inte barnen ha tofflor pĂ„ sig? Jo, det hade med sĂ€kerheten att göra och man visste ju aldrig om brandalarmet skulle gĂ„ och dĂ„ mĂ„ste alla barn kunna gĂ„ ut med ordentliga skor pĂ„ sig, man vet ju aldrig vad som finns pĂ„ marken. För det första kan det ju inte vara sĂ„ himla ofta som det Ă€r brandövning och för det andra tror jag knappast det Ă€r nĂ„gon större sĂ€kerhetsrisk att betrĂ€da grĂ€smattan utanför med mockasiner. Men jag har Ă€nnu inte tagit strid om skorna. Det Ă€r precis som alla Ă€ndlösa debatter men har med sitt barn: man fĂ„r vĂ€lja sina strider. Det kanske inte gör sĂ„ mycket om M vill ha sin pyjamaströja pĂ„ sig pĂ„ dagis, men han FÅR faktiskt inte gĂ„ utan mössa nĂ€r det Ă€r noll-gradigt utomhus.

Ibland Ă€r jag orolig för att de inte lĂ€r ut rĂ€tt saker pĂ„ dagis. Och dĂ„ menar jag inte A,B,C och rĂ€kna till fem utan pedagogiken och hur man fostrar barnen vad gĂ€ller social interaktion. Till exampel det dĂ€r med att puttas och slĂ„ss. Kompisen P berĂ€ttar att pĂ„ hennes dotters dagis sĂ„ lĂ€r de barnen att sĂ€ga ifrĂ„n ifall nĂ„gon puttar dem eller slĂ„ss: ”gör inte sĂ„â€ eller ”sluta” eller ”det gör ont”. Man bemyndigar sĂ„ledes barnen, ger dem makten att sĂ€ga ifrĂ„n. Tanken Ă€r att det barn som puttas ellers slĂ„ss kommer att ge med sig nĂ€r ”offret” sĂ€ger ifrĂ„n. PĂ„ M’s dagis tycker jag inte de ingriper tillrĂ€ckligt mycket. Om nĂ„gon gör nĂ„got dumt sĂ€ger de ofta ”No, that is NOT OK” men jag tycker inte alltid det rĂ€cker. Till saken hör att M under en period knuffades vĂ€ldigt mycket. Ibland hĂ€nde det att han bet (nĂ€r han hade tĂ€nder pĂ„ gĂ„ng). Det kĂ€ndes som han inte visste hur han skulle uttrycka sig (sprĂ„ket hade inte kommit sĂ„ lĂ„ngt) och dĂ„ tog sig frustrationen fysiska uttryck. Gud vad orolig jag var. Var det mitt fel? Var jag för irriterad? Varför var han sĂ„ vĂ„ldsam? Trivdes han inte pĂ„ dagis? Gjorde de fel pĂ„ dagis? Skulle vi byta dagis? Sen efter en tid slutade M att vara vĂ„ldsam och nu Ă€r det mycket bĂ€ttre. Visst hĂ€nder det fortfarande att han tar till vĂ„ld, som vĂ€l mĂ„nga tvĂ„-Ă„ringar gör, och visst flyger det saker i luften ibland, men det Ă€r inte alls lika ofta som förut. Jag tycker fortfarande att lĂ€rarna kunde göra mer. Och kanske kommer det alltid att vara sĂ„: kommer man nĂ„gonsin att vara helt trygg i förvissningen att nĂ„gon tar bĂ€sta hand om sitt barn?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[442] | Ćterspćrning [0]
04 Nov 2006   03:07:33 pm
Det dÄliga samvetet
Det dÄliga samvetet

För ett antal Är sen sÄg jag en rolig pjÀs pÄ Stadsteatern som handlade om den grÄ vardagen. Först trÀffar man en snygg kille och man flörtar och har kul och det kÀnns som en enda lÄng smekmÄnad och sen plötsligt köper man lÀgenhet tillsammans och dammtussarna ansamlas i hörnen och nÄgon mÄste betala rÀkningarna och varför fÄr jag aldrig lÀsa A-delen först och mÄste hon/han peta tÀnderna i sÀngen? Med andra ord, man fÄr lÀra sig att leva med att det blir vardag av alltsammans, visserligen med smÄ guldkorn i kanten, men Àndock. Jag minns att i pjÀsen var den grÄ vardagen personifierad av en liten rund gubbe som sÄg ut som en kombination av stor grÄ dammtuss och den lille farbrorn som gör reklam för den intelligenta vÀrktabletten.

Som mamma till en tvÄ och ett halvt-Äring Àr jag mindre orolig för den grÄ vardagen och vÄndas mer över det dÄliga samvetet. Det inbefinner sig nÀmligen som ett brev pÄ posten den dag man blir mamma. Innan jag fick barn hade jag stora förhoppningar om mig sjÀlv som mamma. PÄ nÄgot sÀtt skulle jag frÄn den dag M föddes omvandlas till en person med oÀndligt tÄlamod, hög stress tröskel och empati för den som Ànnu inte har de intellektuella fakulteter som krÀvs för att föra ett logiskt resonemang (typ: om du kastar din traktor pÄ Kalle gör det ont, han blir ledsen och vill inte leka med dig och Kalles mamma vill inte lÀngre bjuda oss pÄ sin julfest och vi kommer att bli utfrysta frÄn alla sociala sammanhang).

Och sen POFF Àr man mamma. Inte inte ens en perfekt mamma. Jag skriker Ät mitt barn ibland. Jag blir irriterad. Jag vill hellre lÀsa en bok. HjÀlp! Jag klarar inte det hÀr. Tidigare har jag klarat det mesta. Med god hjÀlp av intellektet och lite allmÀnt sunt förnuft har jag klarat av ett flertal yrken och har jag lagt manken till har allting löst sig. Men nu. Nu finns det inga regler och ibland kÀnner jag mig otillrÀcklig. Det kÀnns som jag blivit rekryterad pÄ falska grunder: ingen har vÀl hÀvdat att jag Àr expert pÄ det hÀr?

HĂ€romdagen satt jag och kompisen P och diskuterade möjligheten att ge sig in pĂ„ barn nummer tvĂ„. Jag sa som sanningen var: ibland kĂ€nner jag mig som en sĂ„n ”dĂ„lig” mamma till M att jag inte borde skaffa ett barn till. Det lĂ„ter ju hemskt. Pragmatiskt, praktiskt och hemskt, men faktum Ă€r att ibland kĂ€nns det sĂ„: jag tror inte jag kommer ha tillrĂ€cklig energi och ork att ge till ett barn till. Inte Ă€r det vĂ€l normalt att man blir sĂ„ irriterad pĂ„ sitt barn att man snĂ€ser Ă„t honom, eller skriker Ă„t honom nĂ€r han bara helt enkelt gĂ„tt över grĂ€nsen: det har varit för mĂ„nga nej, nej, NEJ, det har varit för mĂ„nga nappar som flyger i luften, för mĂ„nga yogurtpölar pĂ„ golvet frĂ„n en droppande sked, för mĂ„nga utbrott i affĂ€ren eller kanske Ă€r det bara det faktum att man har för mycket pĂ„ jobbet, den dĂ€r kunden man inte ringt, den dĂ€r arbetsplanen som visst skulle vara fĂ€rdig för en kvart sen, den dĂ€r budgeten som visst Ă€r lite svajig och visst var det mitt ansvar, men jag var ju tvungen att gĂ„ hem klockan fyra för att hĂ€mta M och sen skulle vi till doktorn......JAG HINNER INTE. JAG RÄCKER INTE TILL.

P har haft precis samma tankar som jag. Det kanske Ă€r dĂ€rför jag gillar P sĂ„ mycket. Vi undrar om alla andra mammor har liknande tankar eller om a) vi Ă€r de enda förĂ€ldrar som kĂ€nner sig otillrĂ€ckliga 2) vi Ă€r knĂ€ppa i huvudet som inte inser att det Ă€r svĂ„rt att bli förĂ€lder och/eller 3) vi har alldeles för stora krav pĂ„ oss sjĂ€lva. Faktum Ă€r dock att det Ă€r svĂ„rt att rĂ€cka till ibland. Största problemet Ă€r att man upplever att man varken gör tillrĂ€ckligt ifrĂ„n sig pĂ„ jobbet ELLER hemma. Om man Ă„tminstone kunde fĂ„ glĂ€nsa pĂ„ ett omrĂ„de. Jag lĂ€ste en tidning hĂ€r i USA som heter ”Working Mother” och dĂ€r berĂ€ttade en kvinna hur hon lyckades sy ihop det (dvs balansera ett jobb pĂ„ Wall Street med att vara tvĂ„-barnsmor): Hon hade en stĂ€derska som kom och fixade hem och hus och tvĂ€ttade klĂ€der tvĂ„ gĂ„nger per vecka och en heltidsanstĂ€lld barnflicka som lĂ€mnade och hĂ€mtade pĂ„ dagis. Ja, men dĂ„ sĂ„, dĂ„ har vi ju löst det problemet.

Det har ju förts mycket diskussioner kring varför kvinnor inte avancerar lika mycket som mÀn inom nÀringslivet. Det kan jag tala om pÄ en gÄng. Kvinnor hÄlls tillbaka av ett antal faktorer som Àr rent organisatoriska, exampelvis rÄdande kultur pÄ arbetsplatsen och det faktum att mÀn hittils har dominerat pÄ chefspositioner och dÀrmed definierat hur ett rimligt chefsjobb gestaltar sig (ofta alldeles för lÄnga arbetstimmar och resor). Dessutom hÄlls kvinnor tillbaka av nÄgot sÄ subtilt som det dÄliga samvetet. Om nÄgon forskade noga i detta omrÄde kan jag svÀra pÄ att vi skulle fÄ fram skrÀmmande statistik vad gÀller den energi kvinnor lÀgger ner pÄ att oroa sig för sina barn: skola, hÀlsa, kompisar, framtiden och sin roll som mamma: gör jag rÀtt, lÀgger jag ner tillrÀckligt med tid, snÀser jag inte lite för ofta, borde jag inte vara lite roligare/snÀllare/baka fler bullar/sy klÀder/engagera mig mer....Jag tror inte denna tendens till enorm omsorg och oro Àr enbart medfödd, jag tror till viss del den Àr inlÀrd och borde delas mer lika mellan könen. Men det Àr ju en hel debatt i sig.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[521] | Ćterspćrning [0]
 
1
Oct 2006 November 2006 Dec 2006
S M T O T F L
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30   
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays portrÀtt
I vÀntans tider och sen de dÀr första helvetiska veckorna..
JÀmstÀlldhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas sjÀlvplÄgeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
BacillskrÀck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --