GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
22 Nov 2006   01:29:15 am
Skämtar hon eller?
Jag har precis gått en kurs i ledarskaps coaching. Coaching är spännande. Handlar om att upptäcka och utveckla människors styrkor och öka deras självmedvetenhet. (Ni har väl hört det där om att man lär ut det man behöver lära sig själv. Hmm.) Hur som helst, det var en intensivkurs på sex dagar inklusive två kvällar så jag var helt slutkörd när det var klart. Ska inte gå in på några detaljer, men det var jobbigt. Under kursens gång så arbetade vi med att coacha varandra hela tiden. En dag fick vi till uppgift att fråga varandra om någon form av höjdpunkt i livet, när man känt sig som mest tillfredsställd, helt uppfylld av nuet, man kände att man utnyttjade sin potential, var levande och fri. Jag berättade om en sådan höjdpunkt i mitt liv, och sen blev det min kollegas tur. Hennes absoluta höjdpunkt i livet var att bli mamma. Inte att föda barn, utan att faktiskt iträda rollen som mamma. (Hon har en dotter som är två år). Jag har aldrig känt mig så kompetent, sa hon. Så absolut säker på min sak; allt känns helt naturligt, jag förstår min dotter och rent intuitivt så vet jag alltid vad hon behöver. Jag tillfredsställer hennes behov och allt känns helt naturligt. Jag känner mig fullkomligt säker i rollen som mamma.

??????????????????????????????????????????????????????????

Just där, just då, höll jag på att börja störtböla. Jag var avundsjuk, helt enkelt. Jag sa det till henne, varpå hon ställer sig helt frågande och säger: Jaså, jag trodde att alla mammor kände så. OCH HON ÄR TERAPEUT! Jag menar, har hon aldrig hört en patient prata om hur svår rollen som förälder kan vara? Hur svårt det kan vara att bli tokig på sitt barn? Hur svårt det är att balansera livet? Om en 10-barns mor säger att nu börjar jag faktiskt känna mig säker i min roll inför barn nummer 11 så kan man väl ha förståelse för det, men om det är första barnet och man känner sig som värsta Tiger Woods?

Naturligtvis började jag snabbt att ifrågasätta min egen höjdpunkt i livet och kände mig fruktansvärt ytlig. Men det var mer än så. Varför känner inte jag mig lika naturlig i min roll som mamma? Varför ifrågasätter jag mina beslut och varför har jag ibland svårt att förstå min två och ett halvt åring? Efter tre dagars intensiv träning var jag redan så trött att jag var på bristningsgränsen och på vägen hem satt jag och störtbölade i bilen. Sjönk ner i soffan därhemma med L, som suttit barnvakt åt Matteus, och berättade hela storyn från början till slut, med ett glas Chardonnay inom räckhåll. Jag frågade L (som är familjeterapeut) om jag är vanskapt, om det är något fel, varför känner inte jag varje dag att jag är en perfekt mamma och upplever kontinuerliga höjdpunkter i mitt modersskap? L ansåg att för det första är de flesta terapeuter lite tokiga ("nutty", som hon säger) och hon bör ju veta för hon umgås ju med dem dagligen. Dessutom ansåg L att min kollega kunde ju mycket väl sväva i villfarelse vad gäller sin perfektion som mamma, det handlade antagligen om självbedrägeri och/eller att hon inte hade något annat som var spännande i sitt liv och därför drog till med mamma-rollen, för det var högst ovanligt att mammor anser att de är bäst på det de gör redan första gången. Allt enligt L, som summerade det hela med: "She is nuts, Karin". Sen funderade hon lite och sa sen: "She is a bitch". Och då kände jag mig lite bättre och vi drack ett glas vin till, varpå L frågade mig hur jag skulle betygsätta mig själv som mamma på en skala 1-10. 7, gissade jag. Fast nästan 8 ibland. Och då kom vi fram till att jag nog inte var en så tokig mamma ändå.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[296] | Återspårning [0]
11 Nov 2006   01:16:04 am
Dagis
Nu har Matteus gått på dagis i ett och ett halvt år. Med andra ord var han omkring ett år när han började. Jag minns det som igår. Eftersom vi bor i USA och det inte vimlar av svenska dagis fick vi ju välja den amerikanska varianten. Det var inte med någon otyglad entusiasm som jag utvärderade personalen i början. Men det är bara för att jag ville ha svensk personal. En svensk Sussie med långa mörka flätor som spelar blockflöjt för barnen och har gått kurser i barnpedagogik. Inte en oborstad D med Red Sox (Bostons baseboll lag) tröja som står och röker utanför dagiset. Jag såg framför mig hur D hivar i sig ett par pints Guiness efter jobbet och kacklar med stora breda karlar med tatueringar på armarna. Istället för Sussie som kanske också röker och tar en och annan öl men liksom på ett helt annat sätt och alltid med blockflöjten till hands. I väskan eller så.

M började på dagis innan jag började jobba. Jag ifrågasatte ständigt detta beslut: Har jag rätt att lämna mitt barn på dagis bara för att jag behöver mer tid att skriva? Mer tid att kamma håret, diska, hämta mig, läsa en tidning, gå på toaletten? Nu är saken i ett annat läge: jag jobbar drygt halvtid och M måste vara på dagis. Men en sak kan jag säga: jag ångrar inte mitt beslut att skapa mer tid för mig själv innan jag började jobba. Jag behövde det.

Jag kan trösta föräldrar i Sverige som svär över hämtningar och lämningar att i USA smyger sig ytterligare en komplikation med i bilden: man måste förbereda en lunchlåda. Med andra ord får man stå där i gryningsljuset och koka makaroner, skära skinka i småbitar, skala äpplen och lägga i små lådor. Det är rätt meckigt. Men man vänjer sig. En annan intressant aspekt är att de flesta dagis här kräver att barnen ska ha skor på sig inomhus. Det vill säga gymnastikskor. I början ansåg jag att detta verkade ju inte klokt och varför kunde inte barnen ha tofflor på sig? Jo, det hade med säkerheten att göra och man visste ju aldrig om brandalarmet skulle gå och då måste alla barn kunna gå ut med ordentliga skor på sig, man vet ju aldrig vad som finns på marken. För det första kan det ju inte vara så himla ofta som det är brandövning och för det andra tror jag knappast det är någon större säkerhetsrisk att beträda gräsmattan utanför med mockasiner. Men jag har ännu inte tagit strid om skorna. Det är precis som alla ändlösa debatter men har med sitt barn: man får välja sina strider. Det kanske inte gör så mycket om M vill ha sin pyjamaströja på sig på dagis, men han FÅR faktiskt inte gå utan mössa när det är noll-gradigt utomhus.

Ibland är jag orolig för att de inte lär ut rätt saker på dagis. Och då menar jag inte A,B,C och räkna till fem utan pedagogiken och hur man fostrar barnen vad gäller social interaktion. Till exampel det där med att puttas och slåss. Kompisen P berättar att på hennes dotters dagis så lär de barnen att säga ifrån ifall någon puttar dem eller slåss: ”gör inte så” eller ”sluta” eller ”det gör ont”. Man bemyndigar således barnen, ger dem makten att säga ifrån. Tanken är att det barn som puttas ellers slåss kommer att ge med sig när ”offret” säger ifrån. På M’s dagis tycker jag inte de ingriper tillräckligt mycket. Om någon gör något dumt säger de ofta ”No, that is NOT OK” men jag tycker inte alltid det räcker. Till saken hör att M under en period knuffades väldigt mycket. Ibland hände det att han bet (när han hade tänder på gång). Det kändes som han inte visste hur han skulle uttrycka sig (språket hade inte kommit så långt) och då tog sig frustrationen fysiska uttryck. Gud vad orolig jag var. Var det mitt fel? Var jag för irriterad? Varför var han så våldsam? Trivdes han inte på dagis? Gjorde de fel på dagis? Skulle vi byta dagis? Sen efter en tid slutade M att vara våldsam och nu är det mycket bättre. Visst händer det fortfarande att han tar till våld, som väl många två-åringar gör, och visst flyger det saker i luften ibland, men det är inte alls lika ofta som förut. Jag tycker fortfarande att lärarna kunde göra mer. Och kanske kommer det alltid att vara så: kommer man någonsin att vara helt trygg i förvissningen att någon tar bästa hand om sitt barn?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[440] | Återspårning [0]
04 Nov 2006   03:07:33 pm
Det dåliga samvetet
Det dåliga samvetet

För ett antal år sen såg jag en rolig pjäs på Stadsteatern som handlade om den grå vardagen. Först träffar man en snygg kille och man flörtar och har kul och det känns som en enda lång smekmånad och sen plötsligt köper man lägenhet tillsammans och dammtussarna ansamlas i hörnen och någon måste betala räkningarna och varför får jag aldrig läsa A-delen först och måste hon/han peta tänderna i sängen? Med andra ord, man får lära sig att leva med att det blir vardag av alltsammans, visserligen med små guldkorn i kanten, men ändock. Jag minns att i pjäsen var den grå vardagen personifierad av en liten rund gubbe som såg ut som en kombination av stor grå dammtuss och den lille farbrorn som gör reklam för den intelligenta värktabletten.

Som mamma till en två och ett halvt-åring är jag mindre orolig för den grå vardagen och våndas mer över det dåliga samvetet. Det inbefinner sig nämligen som ett brev på posten den dag man blir mamma. Innan jag fick barn hade jag stora förhoppningar om mig själv som mamma. På något sätt skulle jag från den dag M föddes omvandlas till en person med oändligt tålamod, hög stress tröskel och empati för den som ännu inte har de intellektuella fakulteter som krävs för att föra ett logiskt resonemang (typ: om du kastar din traktor på Kalle gör det ont, han blir ledsen och vill inte leka med dig och Kalles mamma vill inte längre bjuda oss på sin julfest och vi kommer att bli utfrysta från alla sociala sammanhang).

Och sen POFF är man mamma. Inte inte ens en perfekt mamma. Jag skriker åt mitt barn ibland. Jag blir irriterad. Jag vill hellre läsa en bok. Hjälp! Jag klarar inte det här. Tidigare har jag klarat det mesta. Med god hjälp av intellektet och lite allmänt sunt förnuft har jag klarat av ett flertal yrken och har jag lagt manken till har allting löst sig. Men nu. Nu finns det inga regler och ibland känner jag mig otillräcklig. Det känns som jag blivit rekryterad på falska grunder: ingen har väl hävdat att jag är expert på det här?

Häromdagen satt jag och kompisen P och diskuterade möjligheten att ge sig in på barn nummer två. Jag sa som sanningen var: ibland känner jag mig som en sån ”dålig” mamma till M att jag inte borde skaffa ett barn till. Det låter ju hemskt. Pragmatiskt, praktiskt och hemskt, men faktum är att ibland känns det så: jag tror inte jag kommer ha tillräcklig energi och ork att ge till ett barn till. Inte är det väl normalt att man blir så irriterad på sitt barn att man snäser åt honom, eller skriker åt honom när han bara helt enkelt gått över gränsen: det har varit för många nej, nej, NEJ, det har varit för många nappar som flyger i luften, för många yogurtpölar på golvet från en droppande sked, för många utbrott i affären eller kanske är det bara det faktum att man har för mycket på jobbet, den där kunden man inte ringt, den där arbetsplanen som visst skulle vara färdig för en kvart sen, den där budgeten som visst är lite svajig och visst var det mitt ansvar, men jag var ju tvungen att gå hem klockan fyra för att hämta M och sen skulle vi till doktorn......JAG HINNER INTE. JAG RÄCKER INTE TILL.

P har haft precis samma tankar som jag. Det kanske är därför jag gillar P så mycket. Vi undrar om alla andra mammor har liknande tankar eller om a) vi är de enda föräldrar som känner sig otillräckliga 2) vi är knäppa i huvudet som inte inser att det är svårt att bli förälder och/eller 3) vi har alldeles för stora krav på oss själva. Faktum är dock att det är svårt att räcka till ibland. Största problemet är att man upplever att man varken gör tillräckligt ifrån sig på jobbet ELLER hemma. Om man åtminstone kunde få glänsa på ett område. Jag läste en tidning här i USA som heter ”Working Mother” och där berättade en kvinna hur hon lyckades sy ihop det (dvs balansera ett jobb på Wall Street med att vara två-barnsmor): Hon hade en städerska som kom och fixade hem och hus och tvättade kläder två gånger per vecka och en heltidsanställd barnflicka som lämnade och hämtade på dagis. Ja, men då så, då har vi ju löst det problemet.

Det har ju förts mycket diskussioner kring varför kvinnor inte avancerar lika mycket som män inom näringslivet. Det kan jag tala om på en gång. Kvinnor hålls tillbaka av ett antal faktorer som är rent organisatoriska, exampelvis rådande kultur på arbetsplatsen och det faktum att män hittils har dominerat på chefspositioner och därmed definierat hur ett rimligt chefsjobb gestaltar sig (ofta alldeles för långa arbetstimmar och resor). Dessutom hålls kvinnor tillbaka av något så subtilt som det dåliga samvetet. Om någon forskade noga i detta område kan jag svära på att vi skulle få fram skrämmande statistik vad gäller den energi kvinnor lägger ner på att oroa sig för sina barn: skola, hälsa, kompisar, framtiden och sin roll som mamma: gör jag rätt, lägger jag ner tillräckligt med tid, snäser jag inte lite för ofta, borde jag inte vara lite roligare/snällare/baka fler bullar/sy kläder/engagera mig mer....Jag tror inte denna tendens till enorm omsorg och oro är enbart medfödd, jag tror till viss del den är inlärd och borde delas mer lika mellan könen. Men det är ju en hel debatt i sig.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[517] | Återspårning [0]
 
1
Oct 2006 November 2006 Dec 2006
S M T O T F L
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30   
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --