GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
31 Aug 2007   06:53:13 pm
Vecka 29 - Tvillingskräck och moderkaka med hjärta
Hjälp, tvillingar! Nej, det var ju inte det visade det sig, men vilken chock jag fick när jag tyckte mig höra två hjärtljud vid kontrollen idag. Ett lite svagare mitt i allt havsbrus och ett lite kraftigare. Föreställde mig att det var en jättebebis som låg och tryckte på ett annat litet liv därinne. Visade sig sen att det var moderkakan som stod för det där andra ljudet. Påstod sjuksköterskan. Men amerikanare har allt som oftast ett svar på allting, även om de inte har den blekaste aning om vad de pratar om. Har moderkakan också ett hjärta?

Jag har köpt en strandbag! Inte en riktigt stor och praktisk, utan snarare en shoppingväska i vinyl, men ändå. Här ska ståtas på stranden! Vi ska nämligen åka upp längs kusten i helgen för att fly hettan i Boston tänkte vi. Och jag ska gå omkring i vid stråhatt och vit linneklänning och plocka vitsippor och svänga med en trevlig picknickkorg och le ljuvt mot alla. Fast jag har ingen hatt och ingen linneklänning. Ännu. Vi får kanske shoppa lite på vägen.

F och jag var på bio igår och såg Bourne Ultimatum. Åh, vad bra den var. Jag hejade på stackars Bourne hela tiden, fast egentligen heter han ju inte Bourne utan något helt annat, fast CIA har manipulerat hans hjärna och jag blev så glad att han klarade sig på slutet (ooops, det kanske jag inte skulle berättat?) att jag nästan grät. Å andra sidan är alla mina sinnesintryck kraftigt förstärkta nu under graviditeten. Till exempel lyssnade jag på Mauro Scoccos "Sara" i bilen häromdagen och började störtböla verkligen. Jag blev så väldigt nostalgisk. Lite sorgsen, för sannolikheten att någon skulle stå bakom pakistanierns kvartersbutik här i Somerville och ropa "Karin! Kom ut ikväll!" måste i dagsläget betecknas som mikroskopisk. Jag känner mig inte heller tillnärmelsevis så vild och vacker som kvinnorna i Lundells sånger som tar på sig sin vackraste klänning och mammas vigselring och rymmer ut på äventyr. Man är ju liksom inte lika ung längre. Och man känner sig kanske inte lika förväntansfull som när man var 14, när man en ljus sommarnatt på landet fick åka bakpå moppen med världens mest spännande kille och vågade knappt tro att man verkligen satt där med armarna kring denna andra levande varelse och hud mot solbränd hud och främmande doft och varje nerv på helspänn i kroppen och man liksom vibrerade av liv.

Nu går jag också omkring med nerverna på helspänn, men det är mest för att jag måste hålla koll på Matteus och undvika att han boxar mig i magen, springer iväg nerför gatan, åker alltför våghalsigt med sin cykel, springer rakt ut i vågorna utan minsta tanke på att han kanske inte bottnar, inte ramlar nerför soffan, inte halkar alltför kraftigt i badkaret eller slänger hårda saker omkring sig. Det är inte så många killar som ropar på mig vid 7-elven; däremot ropar Matteus relativt ihärdigt efter mig. Hans två favoritord just nu tycks vara ”mamma” och ”varför”. Ibland lägger han ihop dem så det blir ”mamma, varför?”. Det är roligt med variation.

Vecka 29 alltså. Det står i en graviditetstidning att då trycker bebisen mot livmoderväggarna med sina armbågar och knän. Aha. Det förklarar ett och annat. Grodden är lite envis i sitt tryckande tycker jag och ligger gärna och pressar i ett hörn en längre tid. Vad tror han/hon: att det går att pressa sig igenom väggen? Tänk att den lilla grodden ligger därinne och kan öppna ögonen och så. Och höra saker. Förresten har jag bestämt mig för att äta lite extra fiskolja. Med såna där nyttiga omega-syror. För det är jättebra för hjärnans utveckling så här i slutskedet. Å andra sidan kan man få lite läskiga fiskrap av de där tabletterna. Det låter inte så kul. Fast jag har hittat en tablett som ska vara ”fiskrapresistent”. Fan tro't.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[310] | Återspårning [0]
29 Aug 2007   06:01:10 pm
Vecka 28 - Strandbesök med förhinder
En osedvanligt varm dag i augusti när de varnar för rekordvärme bestämmer vi oss för att åka ut till kusten tillsammans med två kompis-par och deras barn. När jag säger att det är varmt menar jag att det är stekhett. Och fuktigt. Alla som varit i Asien eller på USA:s östkust vet vad fuktig värme vill säga: när det är 30 grader varmt känns det som 45. Ungefär. Således tänker vi denna dag: kusten – ah! friska fläktar, svalkande bad och så vidare. Sagt och gjort. Vi packar in oss i tre bilar på amerikanskt manér (med tanke på alla bilbarnstolar går det faktiskt inte att rationalisera åkandet på något annat sätt, även om det känns väldigt onödigt. Måste ha varit lättare förr när man slängde in fyra barn i bakluckan och tre i baksätet. Fast min chef nämnde igår att det är rätt bra med barnstolar ändå; när de var uppe i New Hampshire förra helgen höll de på att krocka med en stor svart björn, och då kan det ju vara bra att sitta fastspänd).

Bilfärden går bra ända tills vi hamnar i en enorm bilkö, ungefär en kilometer från stranden. Det plingar till i mobilen: G, som regelbundet besökt stranden under 10 års tid och som tagit initiativet till strandutflykten, textar att ”det här har han aldrig varit med om, mycket ovanligt.” Vi kryper fram i snigeltakt i 500 meter eller så och sen visar det sig att den stora parkeringen vid stranden är stängd och man måste parkera på en äng och transporteras den sista biten med skolbuss. Pengar får man betala också. 22 dollar. För att parkera.

Parkering på en äng med stickigt gräs. Stekhett. Svettigt. Det var inte så här jag föreställt mig vår svala utflykt till stranden. Samlar ihop alla hinkar, spadar, filtar, handdukar, tidningar (varför föreställer man sig alltid att man ska få tid och ro att läsa tidningen på strandutflykter med småbarn? Tanken är ju befängd), vår picknick, vattenflaskor. Som vanligt har vi typ fem olika väskor och plastpåsar istället för en stor, praktisk beachbag och precis som vanligt ställer jag mig frågan varför man inte en gång för alla organiserar sitt liv lite praktiskt. Ställer oss i kö för att vänta på en skolbuss som inte kommer, med tre pigga tre-åringar och en bebis, som faktiskt är väldigt tyst och snäll där hon sitter i babybjörnen. Svetten lackar och tålamodet tryter: vad är det vi håller på med? Känns inte alls som en trevlig strandutflykt, mer som en tvångsförflyttning, som vi håller på att evakueras under brinnande krig: alla till bussen, vi måste fly ut till landet! För varför skulle man frivilligt utsättas sig för något sånt här? Någon föreslår att vi skulle faktiskt kunna promenera bort till stranden och vänder sig till mig och undrar hur det skulle funka, med magen och allt. "Jag kan gå, det är inga problem", säger F som uppenbarligen missar poängen att det var den gravida kvinnans åsikt som efterfrågas. Efter 10 minuter anländer äntligen busskrället och vi får uppleva hur det känns att färdas som en packad sardin i en amerikansk skolbuss utan luftkonditionering och klibbiga säten. Men vad gör man inte för en dag på stranden?

Ibland sparkar grodden rakt in i revbenen, känns som man får sig en liten smocka. Fosterrörelserna är inte vidare regelbundna, ibland sparkar grodden som aldrig förr och rumlar runt och det går vågor på magen. Och sen blir det så tyst, så tyst, så man glömmer nästan bort att man är gravid, tills man ska böja sig fram och plocka upp något från golvet eller ta sig upp ur soffan. Det gulligaste är när Matteus klappar magen eller lägger örat intill och frågar om man kan höra bebisen. Det känns faktiskt väldigt fint.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[333] | Återspårning [0]
19 Aug 2007   07:28:31 pm
Vecka 27 Springa efter cyklar och raseriutbrott
Var hos gynekologen idag. Har gått upp nio kilo ungefär. Men det var väl inte så farligt? Bara moderkakan väger faktiskt 400 gram. Så det så. Grodden väger omkring ett kilo. Som ett mjölkpaket. Undra var de andra 7,6 kilona tagit vägen?

När jag lämnar Matteus på dagis möter jag en annan mamma som jag jämförde graviditetssymptom med innan sommaren. Vi var ungefär lika långt gångna, hon låg bara ett par veckor efter mig. Nu ser jag att hennes mage är alldeles platt. Jag vet inte var jag ska titta eller vad jag ska säga men som tur är kommer hon själv fram och konstaterar det som hennes mage så grymt avslöjar: hon har förlorat sin bebis. I 18:e veckan. Och jag kramar om henne och min mage är i vägen och vem är jag att gå och ståta med den, stackars människa, 18:e veckan, det känns så orättvist.

Det börjar bli svårt att hålla efter en kvick och energisk tre-åring. Särskilt som han nu cyklar själv. Med stödhjul. Men ändå. Vi bor inne i stan och brottas med en hel del faror som garageutfarter och farliga korsningar. Jag småjoggar efter Matteus och han är rätt duktig på att bromsa men det känns ändå småläskigt. I en av mina graviditetsböcker står det att man riskerar att göda syskonrivalitet redan nu genom att vägra bära sitt äldre barn pga ”bebisen i magen” – det äldre syskonet känner sig förfördelat och så vidare. Det går kanske bra för de som har små tre-åringar att kånka på, jag har modell mindre tankvagn och jag tror inte han skadas för livet av att vi respekterar mitt välmående. Men jag ska komma ihåg att skylla mer på rygg och mage än själva bebisen i sig.

Annars har jag faktiskt dåligt samvete för jag blir så irriterad på Matteus ibland. Särskilt som jag vet att snart kommer bebis nummer två och då kommer jag få mindre tid för M. Oftast känner jag mig rätt balanserad men vissa saker får mig helt ur balans och jag balanserar på randen till ursinne. Exempel: kommer hem efter att ha småjoggat efter M:s cykel och bara måste gå på toaletten. Sjunker ner och vem dyker upp som gubben i lådan om inte M, som börjar sysselsätta sig med aktiviteter som rulla ut allt toalettpapper på golvet och sen släcka lampan. ”Tänd lampan” och ”mamma vill vara ifred” biter föga och jag känner mig som ett offer för supernanny och efter att M tänt/släckt lampan tio gånger puttar jag resolut undan honom och säger igen att ”Mamma vill vara ifred” och så snubblar han baklänges olyckligt in i väggen och blir jätteledsen och jag känner mig som en förbrytare och barnmisshandlare på en gång. Just då glömmer jag alla gosstunder, all tid jag tar för honom, alla lekar och allt tålamod, för just den där incidenten får mig att förstå att jag är nog en misslyckad mamma ändå.

M är förresten helt pottränad nu. Går på toaletten själv och är urduktig verkligen. Jag är helt chockad över att det gick så snabbt och lätt. Min lille kille håller på att bli stor.



Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[281] | Återspårning [0]
10 Aug 2007   08:13:27 pm
Vecka 26: Tungt i sängen och vem fan har tid med tålamod
Nu har jag tappat bort de små lapparna där det stod små idéer om vad jag skulle skriva om den här veckan. Jag undrar vad som skulle hända om jag gjorde slag i saken och skaffade mig en anteckningsbok där jag samlade allt viktigt. Istället har jag fyra små böcker i omlopp och jag blandar alltid ihop jobbet och privatlivet och glömmer var jag ska anteckna vad. Dessutom har jag ett antal post-it lappar spridda över hela huset. Det där skulle ju en livstilscoach få ordning på på två röda. Det är ju inte så komplicerat heller, så frågan är varför jag inte fixar det själv. Det skulle dessutom bli alldeles gratis.

I natt kom Matteus in till oss två gånger och ville hoppa upp i stora sängen. Ledde honom helt sonika tillbaka till hans säng men hade ju hunnit vakna till ordentligt två gånger och hade därför svårt att somna om igen. Låg och vände och vred mig i sängen, börjar känna mig stor och otymplig nu. Med alla kuddar mellan benen och som stöd för magen när jag ligger på sidan blir det ju ett projekt varje gång man ska vända sig. Var dessutom störthungrig vid halv-fyra på morgonen. Var lika trött som hungrig, men till slut segrade hungern och jag stapplade mig upp och åt några kex i köket.

Idag var jag hos min fotläkare för att se hur det går med min fotvårta. Det går inte så bra. Jag hade säkert haft det där eländet i sju år innan jag äntligen gick för att få bukt med den någon gång i april. Eftersom den är mitt på hälen ville läkaren inte skära bort den. Att frysa den var inte heller att rekommendera eftersom jag är gravid och det kunde bli svårt att gå, i värsta fall kunde det blir andra komplikationer osv. Således har jag i fyra månaders tid filat och filat på den där vårtan och lagt på något suspekt plåster som innehåller någon säkert livsfarlig substans som ska ta kål på eländet. Det kommer att ta tid, försäkrade läkaren för mig för fyra månader sen. Idag sa han likadant: "Det kommer att ta tid. Du måste ha tålamod". Tålamod? Jag? Han måtte skämta. Tid och tid, jag är skitsur för att vårtan vägrar försvinna och för att jag säkert avlagt fem besök hos kvacksalvaren vid det här laget, utan någon avsevärd förbättring. Vårtan är exakt lika stort som för sex veckor sedan. Således talade jag idag om för läkaren att jag tyckte det kändes som jag slösade bort min tid med att ränna där; eftersom det inte blir bättre var vi kanske inne på fel behandlingsspår? Såg säkert precis lika sur och trumpen ut som jag kände mig. Så här i efterhand kan jag medge att jag betedde mig litegrann som en förvuxen sjuåring, men jag är ju faktiskt gravid. Då har man rätt att bli sur på vem som helst, framförallt sin man. Det har jag läst i böckerna.

Jag är fortfarande sur på den där läkaren. Ska definitivt sluta gå hos honom.

Har såna där knasiga graviditetsknäppar nu, som gör att jag storstädar lägenheten istället för att jobba på min bok. Fick slita mig från dammsugaren klockan två: nu måste jag jobba. Känns konstigt, städmani har ju aldrig varit mitt främsta karaktärsdrag. En sommar när M och J och deras barn kom och hälsade på oss på landet tog fyra-åriga E ett par steg in på vårt köksgolv och konstaterade krasst: Mamma, deras golv är äckligt. Äckligt och äckligt, bara för att man inte plockar upp alla äppelskruttar och potatisar på golvet. Till mitt försvar ska tilläggas att E är van vid en kliniskt ren hushållsmiljö; när vi pluggade blev M märkbart nervös om man stökade till för mycket, lämnade lipsyl och andra föremål i köket till exempel.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[300] | Återspårning [0]
04 Aug 2007   07:34:24 pm
Vecka 25: Tankar om födseln och återbesök hos gynekologen
I USA är det rätt vanligt att man går hos sin sedvanliga gynekolog som gravid; med andra ord är det en läkare, inte en barnmorska, som tar hand om en under såväl graviditet som förlossning. Det där innebär ju både för- och nackdelar. Jag misstänker att den stora andelen läkare som är inblandade i processen medför fler interventioner, dvs en ökad benägenhet att ta till olika hjälpmedel (ryggmärgsbedövning, inducerad förlossing och så vidare). Ur statistiken från det sjukhus där jag ska förlösa lill-grodden kan man utläsa följande:
År 2005 får 61% av kvinnorna epidural (ryggmärgsbedövning) vid förlossningen och 12% får lokalbedövning. Samma år förlöser 23.6% av alla kvinnor sina barn med kejsarsnitt. 19% av kvinnorna får sin förlossning igångsatt (inducerad förlossning) och 26% får hjälp med att skynda på förlossningsförloppet (oxytocintillförsel). Hur de siffrorna förhåller sig till Sverige vet jag inte, men jag misstänker att sifforna är högre än därhemma.

Man använder inte lustgas i USA. Det har jag alltid tyckt var så synd; låter mysigt med lust mitt i allt elände. Men ni har väl inte missat rubrikerna i somras kring lustgasen och global uppvärmning? Lustgas står för en stor mängd av Sveriges totala koldioxidutsläpp, 10% tror jag det var. Den lustgas den genomsnittliga kvinnan suger i sig vid en förlossning motsvarar en bilresa ner till Tyskland i miljöutsläpp. Där ser man. Inget roligt får man ha längre.

Jag har valt att gå kvar hos min gynekolog tills vidare, även om jag övervägt att byta till barnmorska ett tag, eftersom jag verkligen vill ha en naturlig förlossning (jag har en känsla av att barnmorskorna i USA är stora förespråkare för en naturlig födsel). När jag tänker tillbaka på min förra förlossning var det så konstigt; jag kom in vid sex-tiden på morgonen och redan klockan nio hade jag vidgat mig sju centimeter. Tänkte att det här var en baggis. Sedan hände absolut ingenting i sex timmar eller så och jag höll på att förgås och de lät vattnet gå men det hjälpte inte heller. Sen blev det ryggmärgsbedövning och sen avstannade allting och då blev det oxytocin. Skulle så gärna vilja att det blev annorlunda nästa gång. Kompisen E har uppmuntrat mig med böcker skrivna av barnmorskor (med inslag som ”förlossningen kan faktiskt ge en orgasm” och ” det här är det mest magiska jag varit med om”) för att stödja mig i mitt val av naturlig förlossning. E har också försiktigt föreslagit att födsel i hemmet verkar väl trevligt men jag tycker det verkar lite osäkert och dessutom lite rörigt med alla kroppsvätskor som kommer att stänka omkring och så.

Hur som helst gick det bra hos gynekologen nu sist; träffade hennes sjuksköterska som sköter hälften av alla mina rutinbesök. Hon är rätt rolig, väldigt avspänd och uppmuntrande. Mätte magen och lyssnade på hjärtljud. 153 slag i minuten och grodden var i full gång och hela magen buktade åt olika håll. Häftigt! Nu kan både F och M känna grodden röra sig i magen även om Matteus tappar intresset rätt fort: det finns ju så många brandbilar att leka med.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[372] | Återspårning [0]
 
1
Jul 2007 Augusti 2007 Sep 2007
S M T O T F L
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --