GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
28 Jul 2007   09:05:18 pm
Vecka 24 - Åldersnoja och toaletträning
Jag ordnar överraskningsfest åt F när han fyller 40. Det blir superlyckat och han blir verkligen överraskad. Och glad. Plötsligt slår det mig att nästa stora kalas blir 50-årskalas. Det verkar ju inte klokt. Jag minns när mina föräldrar fyllde 50. Det var inte så länge sen. Jag vill hellre se tillbaka till mitt 30-årskalas och tänka att det var ju inte alls länge sen. Men det var det ju. Sju år närmare beräknat. Och sen inser jag att jag kommer att vara 50 när grodden är 13. Det låter så gammalt. Man får väl hålla sig ung och pigg med yogurt och omega-3 och sånt.

Vi är kvar i Skåne och bror R med fästmö P är på besök med sina två kottar: D och J, 2 respektive 4,5 år. I ett infall av entusiasm vill mamma och pappa bjuda R, P, F och mig på teater medan de sitter barnvakt åt samtliga barn. Efter två dagars samvaro ser mamma och pappa påtagligt tärda ut och vi beslutar enhälligt att detta teaterbesök får skjutas upp på obestämd framtid. Det är helt enkelt för jobbigt att ha alla barnen samtidigt. Själv är jag utmattad redan efter 10 minuters kiv och gnabb om enskilda leksaker och ljudnivån ligger ständigt några decibel högre än man är van vid. Sen finns det ju de som har tre barn som alla är killar och ungefär lika täta åldersmässigt och hur de föräldrarna överlever utan stöd av socialarbetare och psykologer det vet jag inte.

För övrigt stötte jag på ett par i parken i närheten där vi bor för några veckor sen. De hade två barn som var 2 och 3,5, det var ungefär 14 månader mellan dem. Gud, var det inte jobbigt, sa jag, som föreställde mig hur det måste vara att ha en nyfödd och en liten på drygt ett samtidigt. Nä, det var inga problem, sa mannen. "Jag tyckte faktiskt inte det var så jobbigt". Lite senare kryper det fram att de haft en ”night-nanny” anställd under sex månaders tid; denna kvinna kom klockan 19:00 varje kväll och stannade hela natten fram till sju-tiden på morgonen. Hon vaktade lill-bebisen och bar in till mamman när det var amningsdags. I övrigt stod hon för allt. De hade också hjälp av två collegestudenter som tog barnen några timmar varje dag. Tja, då kanske det inte är så svårt att vara småbarnsförälder? Och jag missunnar dem ingenting; har man pengarna att skaffa sig den hjälpen så tycker jag att det är helt rätt. Då orkar man ju mer, känner sig mindre som ett vrak och en gnällig och dålig förälder. Jag vill också ha en ”night-nanny” när grodden kommer.

Jag har också berövats illusionen att allt blir lättare när barnen blir äldre. Exempelvis tänker jag på en kvinna jag bevittnade på en flygplats en gång. Hon hade två barn i släptåg, kanske sex respektive åtta år gamla. Tidigare inbillade jag mig att barn i den åldern inte längre besitter förmågan att driva sina föräldrar till vansinne. I det här fallet var väl barnen rätt stökiga för plötsligt deklarerar mamman högt och tydligt att hon fått nog, nu får de klara sig själv och hon avsäger sig allt ansvar. Hoppas de kom på planet alla tre.

Men mycket blir lättare och roligare allt eftersom Matteus blir äldre. Nu när språket flyter på så bra så lockas man så ofta till skratt och förvånas över hur fort han lär sig saker och vilket minne han har. Och så håller han på att lära sig cykla! Med stödhjul. Men ändå. Vi vill också se till att M är ur blöjor innan grodden kommer. Vi har således tre månader på oss. Går tills vidare jättebra vad gäller kissandet. Jag blir lika stolt varje gång M står och skvalar på toaletten. Bajset är en annan historia. Jag tror M håller inne och sen hamnar det allt som oftast i byxan. Och då gäller det att inte göra en stor historia av det och låtsas att man inte har något alls emot bajsiga kläder på en stökig lekplats. Men jag har hört att sånt går över? Alla småbarnsmödrars bön: This too shall pass.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[284] | Återspårning [0]
24 Jul 2007   07:00:56 pm
Vecka 23: Ett panikdrabbat samhälle
Kort sammanfattning av läget: Sover visserligen fortfarande i en minimal våningssäng i hyrd stuga och stönar varje gång jag vänder mig om i sängen, men njuter av ledigheten och mår oförskämt bra. Förutom att jag har ont som tusan i ena skinkan, ja, halva stjärten kan man väl säga. Vad nu det ska vara bra för. Jag kanske tränat för mycket yoga. Använder även graviditeten som ursäkt för att häva i mig en ansenlig mängd saltgodis.

Jag håller på och läser I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard. Författaren menar att landet Sverige drabbats av något som närmast kan liknas vid paniksyndrom på individnivå. Människor är rädda för absolut allting. En av anledningarna är att människor i Sverige överbeskyddas av staten – alla möjliga olika myndigheter går in med skyddsföreskrifter och varningar för att skydda oss mot förmodade faror. Rädslan hos allmänheten späs på av forskare som ständigt kommer på nya faror i samhället som sedan förmedlas (och med största säkerhet förvrängs) av media. Ni känner säkert till löpsedlar av typen: ”Vanlig huvudvärk kan vara blodpropp, så skyddar du dig” eller ”Blodsprängda ögon kan vara tecken på livsfarlig, dold, ögonsjukdom”.

Eberhard menar att befolkningen vaggas in i en falsk förvissning om att vi kan undvika döden, bara vi är tillräckligt lyhörda för alla faror som omger oss och vidtar de rätta åtgärderna. Han poängterar också att den stress, oro och ångest som vi ständigt går och bär på som en direkt följd av kunskapen om olika faror inte står i rimlig proportion till den faktiska sannolikheten att drabbas. För att återgå till exemplet om blodproppar ovan, låt säga att även om den faktiska sannolikheten att man har akut blodproppsrisk är 1 på 10 000 så upplevs risken som ofantligt mycket större av gemene man; många skräms upp i onödan och söker akut hjälp för spänningshuvudvärk eller vanlig migrän. (Jag känner precis igen mig: statistik är för mig fullkomligt ovidkommande när jag nosat rätt på en ny fara som kan drabba mig eller mitt barn. En gång för länge sen läste jag någonstans att på vart miljonte grässtrå finns det en underlig liten parasit som gör att hela munnen fräter sönder. Fruktansvärt. Sen dess har jag aldrig sugit på ett grässtrå. Jag menar, sannolikheten att just man själv skulle råka på just det där miljonte grässtrået och dessutom suga på det är ju visserligen väldigt liten (och förmodligen rörde det sig inte ens om svenska grässtrån, jag minns inte riktigt) men den där tanken på att munnen skulle blir helt bortfrätt är ju synnerligen obehaglig och just detta gör att man överskattar risken att det ska hända en själv).

Eberhards bok tar upp en hel del intressant statistik och fakta kring barn och graviditet. På samma sätt som vi oroar oss för olika sjukdomar måste vi ju se till att skydda våra barn med allehanda hjälpmedel: Barnstolar, bilbälten och cykelhjälmar. Vi bör dessutom laga ekologisk mat och undvika farliga vaccin, ifall att det skulle kunna orsaka autism. Med risk för att låta tjatig så var det nog lättare att vara mamma förr. Det fanns nog precis lika många faror kring barn, men som förälder var man nog lugnare helt enkelt därför att man var mindre informerad om livsfaror i omgivningen. Som barn blev jag stucken av en geting i munnen och biten av en rabiessmittad hund i Italien men det var ingen som gjorde någon större affär av det, och jag är ju fortfarande här för att kunna förtälja historien. (Nåväl, hunden i Italien hade kanske inte rabies men han såg rätt vild ut). När vi åkte utomlands på semestern låg vi fyra barn spridda i baksätet och bakluckan huller om buller och det var ingen som sa nåt om bilbälte. Idag vågar jag knappt ta Matteus i framsätet för att åka 400 meter från föräldrarnas sommarhus till vår egen stuga. Blir han stucken av en geting är det akuten direkt.

Vad gäller graviditet tar David Eberhard fram en hel del intressant statistik kring sannolikheten för att drabbas av listeria. Om jag förstår honom rätt är risken rätt mikroskopisk, men med tanke på konsekvenserna om man skulle drabbas (dvs, barnet dör) så vågar ingen ge sig in på någon sannolikhetskalkyl, utan man väljer istället pliktskyldigast att undvika långa listor av mat som i dagsläget även inkluderar färdigförpackad mat såsom skinka i vakumförpackning om jag förstått saken rätt.

Och givetvis är det bra att man sköter sig och undviker faror och sätter på sig hjälmar och bälten och låter bli såväl gädda som insjölax om man är gravid, men jag tycker det är tänkvärt att väga statens plikt att informera befolkningen om allt som skulle kunna gå fel i livet mot den oro och stress som framkallas av att ständigt behöva vara på sin vakt mot den enda som vi faktiskt aldrig kan undvika i slutändan: döden.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[282] | Återspårning [0]
16 Jul 2007   02:14:02 pm
Vecka 22 - bubbel i magen och hundattack
Det är så mysigt med en bebis som ligger och rör sig i magen. Man är aldrig riktigt ensam. Det bubblar till då och då och går som små svallvågor i magen.

F och jag har just flyttat in i en sommarstuga modell mindre. Den har två pyttesmå våningssängar. Detta har föranlett två strider: 1) en övertalningskamp gentemot Matteus som helst vill sova i överslafen varpå jag får visioner om fritt fall från hög höjd och brutna nackar och med milt våld får honom att sova i den undre delen av sängen och 2) en kamp om plats för folk med stora magar. Numera sover jag med två stora kuddar, en framför magen och en mellan benen. Jag är dessutom uppe och kissar titt som tätt. Med andra ord är det ett jäkla rumstrerande så fort man ska ändra position i sängen och/eller ta sig upp utan att slå huvudet i överslafen. Jag får klaustrofobi.

Förra veckan var vi uppe på vårt landställe i Östergötland. Det är ett soldattorp som ligger helt avskilt vid en liten insjö, helt omgivet av granskog. Det går inte att låta bli att koppla av där, även om jag gjort mitt bästa för att jaga upp mig innan vi ska dit, som den storstadsmänniska jag är. Där finns ju läbbiga fästingar, getingar och andra läskiga småkryp där. Vi går på Kolmården med Matteus och ljuger NÄSTAN vid entrén, eftersom det kostar 160 kronor för barn på tre år och uppåt och herregud M är ju knappt 3 och 4 månader och varför ska just vi vara så himla ärliga? Men jag är alltid så där riktigt fånigt ärlig för annars tror jag att någon hemsk olycka ska drabba mig och något fattigare står vi sen därinne på Kolmården. Matteus vill åka linbana men vi bestämmer oss för att det är bara för lata amerikaner och vi är hurtfriska expatriates så vi ska minsann gå. Och det gör vi. Det jobbigaste på hela dan var att köpa glass för man måste köa i typ en timme innan man får sin piggelin.

På onsdagen ger vi oss ut på en cykeltur på landet. Det är en sån där vacker kväll som är nästan magisk, ljuset, landskapet, tystheten - ja, det är fantastiskt. Vi spänner på en modern cykelvagn bakpå F:s cykel och sticker iväg. (Cykelvagnen är inhandlad av bror R som alltid köper sådana där saker - nymodigheter, tillbehör av senaste snitt och det värsta är att de är faktiskt nästan alltid praktiska i slutändan.) Det går bra förutom att M vill kliva av efter fem minuter samt sitter och sparkar på bakhjulet. Sen händer det som inte får hända: det kommer hundar. Vi har precis cyklat förbi en bondgård när de kommer sättande i vild fart och skäller som de vore drabbade av både rabies och svinpest. Hoppar runt och gläfser och slabbar och sticker in nosen i cykelvagnen så Matteus blir alldeles vettskrämd och jag är lika rädd som förbannad och skriker åt bondgården till att "kan ni ropa på era hundar" och inget händer och sen lite högre "kan ni ropa på hundarna, vi har barn här". Och då äntligen hörs det ett halvhjärtat Gilda, kom här och Fy Fabian. Hundarna ignorerar sina ägare fullständigt och fortsätter att slafsa runt. "Kan ni hämta era jävla hundar" gapar jag och äntligen kommer det en kille på en cykel som lockar med sig bestarna. OK; jag förstår att jag uppfattas som neurotisk stockholmare och ja, jag förstår att vi är på landet och det cyklar säkert inte förbi människor så ofta, men vad fan kan man inte hålla koll på sina hundar och de inte ens lyder när man ropar, då får man faktiskt skaffa ett staket. Eller ett koppel. Ofta när det kommer fram stora hundar och börjar nosa och gläfsa i närheten av Matteus och han blir rädd får man nästan alltid höra om hunden att "han är så snäll, eller han tycker SÅ mycket om barn". Det skiter väl jag i, mitt barn är ju rädd i alla fall. Dessutom, det finns ju väldigt många snälla människor som tycker om barn också, men hur snälla de än är vill man inte att de ska komma och nosa ens barn i baken eller slicka i ansiktet. Denna insikt har ännu inte nått majoriteten av hundägare.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[277] | Återspårning [0]
 
1
Jun 2007 July 2007 Aug 2007
S M T O T F L
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31     
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --