GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
28 Jul 2007   09:05:18 pm
Vecka 24 - Åldersnoja och toalettrĂ€ning
Jag ordnar överraskningsfest Ät F nÀr han fyller 40. Det blir superlyckat och han blir verkligen överraskad. Och glad. Plötsligt slÄr det mig att nÀsta stora kalas blir 50-Ärskalas. Det verkar ju inte klokt. Jag minns nÀr mina förÀldrar fyllde 50. Det var inte sÄ lÀnge sen. Jag vill hellre se tillbaka till mitt 30-Ärskalas och tÀnka att det var ju inte alls lÀnge sen. Men det var det ju. Sju Är nÀrmare berÀknat. Och sen inser jag att jag kommer att vara 50 nÀr grodden Àr 13. Det lÄter sÄ gammalt. Man fÄr vÀl hÄlla sig ung och pigg med yogurt och omega-3 och sÄnt.

Vi Àr kvar i SkÄne och bror R med fÀstmö P Àr pÄ besök med sina tvÄ kottar: D och J, 2 respektive 4,5 Är. I ett infall av entusiasm vill mamma och pappa bjuda R, P, F och mig pÄ teater medan de sitter barnvakt Ät samtliga barn. Efter tvÄ dagars samvaro ser mamma och pappa pÄtagligt tÀrda ut och vi beslutar enhÀlligt att detta teaterbesök fÄr skjutas upp pÄ obestÀmd framtid. Det Àr helt enkelt för jobbigt att ha alla barnen samtidigt. SjÀlv Àr jag utmattad redan efter 10 minuters kiv och gnabb om enskilda leksaker och ljudnivÄn ligger stÀndigt nÄgra decibel högre Àn man Àr van vid. Sen finns det ju de som har tre barn som alla Àr killar och ungefÀr lika tÀta ÄldersmÀssigt och hur de förÀldrarna överlever utan stöd av socialarbetare och psykologer det vet jag inte.

För övrigt stötte jag pĂ„ ett par i parken i nĂ€rheten dĂ€r vi bor för nĂ„gra veckor sen. De hade tvĂ„ barn som var 2 och 3,5, det var ungefĂ€r 14 mĂ„nader mellan dem. Gud, var det inte jobbigt, sa jag, som förestĂ€llde mig hur det mĂ„ste vara att ha en nyfödd och en liten pĂ„ drygt ett samtidigt. NĂ€, det var inga problem, sa mannen. "Jag tyckte faktiskt inte det var sĂ„ jobbigt". Lite senare kryper det fram att de haft en ”night-nanny” anstĂ€lld under sex mĂ„naders tid; denna kvinna kom klockan 19:00 varje kvĂ€ll och stannade hela natten fram till sju-tiden pĂ„ morgonen. Hon vaktade lill-bebisen och bar in till mamman nĂ€r det var amningsdags. I övrigt stod hon för allt. De hade ocksĂ„ hjĂ€lp av tvĂ„ collegestudenter som tog barnen nĂ„gra timmar varje dag. Tja, dĂ„ kanske det inte Ă€r sĂ„ svĂ„rt att vara smĂ„barnsförĂ€lder? Och jag missunnar dem ingenting; har man pengarna att skaffa sig den hjĂ€lpen sĂ„ tycker jag att det Ă€r helt rĂ€tt. DĂ„ orkar man ju mer, kĂ€nner sig mindre som ett vrak och en gnĂ€llig och dĂ„lig förĂ€lder. Jag vill ocksĂ„ ha en ”night-nanny” nĂ€r grodden kommer.

Jag har ocksÄ berövats illusionen att allt blir lÀttare nÀr barnen blir Àldre. Exempelvis tÀnker jag pÄ en kvinna jag bevittnade pÄ en flygplats en gÄng. Hon hade tvÄ barn i slÀptÄg, kanske sex respektive Ätta Är gamla. Tidigare inbillade jag mig att barn i den Äldern inte lÀngre besitter förmÄgan att driva sina förÀldrar till vansinne. I det hÀr fallet var vÀl barnen rÀtt stökiga för plötsligt deklarerar mamman högt och tydligt att hon fÄtt nog, nu fÄr de klara sig sjÀlv och hon avsÀger sig allt ansvar. Hoppas de kom pÄ planet alla tre.

Men mycket blir lÀttare och roligare allt eftersom Matteus blir Àldre. Nu nÀr sprÄket flyter pÄ sÄ bra sÄ lockas man sÄ ofta till skratt och förvÄnas över hur fort han lÀr sig saker och vilket minne han har. Och sÄ hÄller han pÄ att lÀra sig cykla! Med stödhjul. Men ÀndÄ. Vi vill ocksÄ se till att M Àr ur blöjor innan grodden kommer. Vi har sÄledes tre mÄnader pÄ oss. GÄr tills vidare jÀttebra vad gÀller kissandet. Jag blir lika stolt varje gÄng M stÄr och skvalar pÄ toaletten. Bajset Àr en annan historia. Jag tror M hÄller inne och sen hamnar det allt som oftast i byxan. Och dÄ gÀller det att inte göra en stor historia av det och lÄtsas att man inte har nÄgot alls emot bajsiga klÀder pÄ en stökig lekplats. Men jag har hört att sÄnt gÄr över? Alla smÄbarnsmödrars bön: This too shall pass.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[289] | Ćterspćrning [0]
24 Jul 2007   07:00:56 pm
Vecka 23: Ett panikdrabbat samhÀlle
Kort sammanfattning av lÀget: Sover visserligen fortfarande i en minimal vÄningssÀng i hyrd stuga och stönar varje gÄng jag vÀnder mig om i sÀngen, men njuter av ledigheten och mÄr oförskÀmt bra. Förutom att jag har ont som tusan i ena skinkan, ja, halva stjÀrten kan man vÀl sÀga. Vad nu det ska vara bra för. Jag kanske trÀnat för mycket yoga. AnvÀnder Àven graviditeten som ursÀkt för att hÀva i mig en ansenlig mÀngd saltgodis.

Jag hĂ„ller pĂ„ och lĂ€ser I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard. Författaren menar att landet Sverige drabbats av nĂ„got som nĂ€rmast kan liknas vid paniksyndrom pĂ„ individnivĂ„. MĂ€nniskor Ă€r rĂ€dda för absolut allting. En av anledningarna Ă€r att mĂ€nniskor i Sverige överbeskyddas av staten – alla möjliga olika myndigheter gĂ„r in med skyddsföreskrifter och varningar för att skydda oss mot förmodade faror. RĂ€dslan hos allmĂ€nheten spĂ€s pĂ„ av forskare som stĂ€ndigt kommer pĂ„ nya faror i samhĂ€llet som sedan förmedlas (och med största sĂ€kerhet förvrĂ€ngs) av media. Ni kĂ€nner sĂ€kert till löpsedlar av typen: ”Vanlig huvudvĂ€rk kan vara blodpropp, sĂ„ skyddar du dig” eller ”BlodsprĂ€ngda ögon kan vara tecken pĂ„ livsfarlig, dold, ögonsjukdom”.

Eberhard menar att befolkningen vaggas in i en falsk förvissning om att vi kan undvika döden, bara vi Àr tillrÀckligt lyhörda för alla faror som omger oss och vidtar de rÀtta ÄtgÀrderna. Han poÀngterar ocksÄ att den stress, oro och Ängest som vi stÀndigt gÄr och bÀr pÄ som en direkt följd av kunskapen om olika faror inte stÄr i rimlig proportion till den faktiska sannolikheten att drabbas. För att ÄtergÄ till exemplet om blodproppar ovan, lÄt sÀga att Àven om den faktiska sannolikheten att man har akut blodproppsrisk Àr 1 pÄ 10 000 sÄ upplevs risken som ofantligt mycket större av gemene man; mÄnga skrÀms upp i onödan och söker akut hjÀlp för spÀnningshuvudvÀrk eller vanlig migrÀn. (Jag kÀnner precis igen mig: statistik Àr för mig fullkomligt ovidkommande nÀr jag nosat rÀtt pÄ en ny fara som kan drabba mig eller mitt barn. En gÄng för lÀnge sen lÀste jag nÄgonstans att pÄ vart miljonte grÀsstrÄ finns det en underlig liten parasit som gör att hela munnen frÀter sönder. FruktansvÀrt. Sen dess har jag aldrig sugit pÄ ett grÀsstrÄ. Jag menar, sannolikheten att just man sjÀlv skulle rÄka pÄ just det dÀr miljonte grÀsstrÄet och dessutom suga pÄ det Àr ju visserligen vÀldigt liten (och förmodligen rörde det sig inte ens om svenska grÀsstrÄn, jag minns inte riktigt) men den dÀr tanken pÄ att munnen skulle blir helt bortfrÀtt Àr ju synnerligen obehaglig och just detta gör att man överskattar risken att det ska hÀnda en sjÀlv).

Eberhards bok tar upp en hel del intressant statistik och fakta kring barn och graviditet. PÄ samma sÀtt som vi oroar oss för olika sjukdomar mÄste vi ju se till att skydda vÄra barn med allehanda hjÀlpmedel: Barnstolar, bilbÀlten och cykelhjÀlmar. Vi bör dessutom laga ekologisk mat och undvika farliga vaccin, ifall att det skulle kunna orsaka autism. Med risk för att lÄta tjatig sÄ var det nog lÀttare att vara mamma förr. Det fanns nog precis lika mÄnga faror kring barn, men som förÀlder var man nog lugnare helt enkelt dÀrför att man var mindre informerad om livsfaror i omgivningen. Som barn blev jag stucken av en geting i munnen och biten av en rabiessmittad hund i Italien men det var ingen som gjorde nÄgon större affÀr av det, och jag Àr ju fortfarande hÀr för att kunna förtÀlja historien. (NÄvÀl, hunden i Italien hade kanske inte rabies men han sÄg rÀtt vild ut). NÀr vi Äkte utomlands pÄ semestern lÄg vi fyra barn spridda i baksÀtet och bakluckan huller om buller och det var ingen som sa nÄt om bilbÀlte. Idag vÄgar jag knappt ta Matteus i framsÀtet för att Äka 400 meter frÄn förÀldrarnas sommarhus till vÄr egen stuga. Blir han stucken av en geting Àr det akuten direkt.

Vad gÀller graviditet tar David Eberhard fram en hel del intressant statistik kring sannolikheten för att drabbas av listeria. Om jag förstÄr honom rÀtt Àr risken rÀtt mikroskopisk, men med tanke pÄ konsekvenserna om man skulle drabbas (dvs, barnet dör) sÄ vÄgar ingen ge sig in pÄ nÄgon sannolikhetskalkyl, utan man vÀljer istÀllet pliktskyldigast att undvika lÄnga listor av mat som i dagslÀget Àven inkluderar fÀrdigförpackad mat sÄsom skinka i vakumförpackning om jag förstÄtt saken rÀtt.

Och givetvis Àr det bra att man sköter sig och undviker faror och sÀtter pÄ sig hjÀlmar och bÀlten och lÄter bli sÄvÀl gÀdda som insjölax om man Àr gravid, men jag tycker det Àr tÀnkvÀrt att vÀga statens plikt att informera befolkningen om allt som skulle kunna gÄ fel i livet mot den oro och stress som framkallas av att stÀndigt behöva vara pÄ sin vakt mot den enda som vi faktiskt aldrig kan undvika i slutÀndan: döden.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[289] | Ćterspćrning [0]
16 Jul 2007   02:14:02 pm
Vecka 22 - bubbel i magen och hundattack
Det Àr sÄ mysigt med en bebis som ligger och rör sig i magen. Man Àr aldrig riktigt ensam. Det bubblar till dÄ och dÄ och gÄr som smÄ svallvÄgor i magen.

F och jag har just flyttat in i en sommarstuga modell mindre. Den har tvÄ pyttesmÄ vÄningssÀngar. Detta har föranlett tvÄ strider: 1) en övertalningskamp gentemot Matteus som helst vill sova i överslafen varpÄ jag fÄr visioner om fritt fall frÄn hög höjd och brutna nackar och med milt vÄld fÄr honom att sova i den undre delen av sÀngen och 2) en kamp om plats för folk med stora magar. Numera sover jag med tvÄ stora kuddar, en framför magen och en mellan benen. Jag Àr dessutom uppe och kissar titt som tÀtt. Med andra ord Àr det ett jÀkla rumstrerande sÄ fort man ska Àndra position i sÀngen och/eller ta sig upp utan att slÄ huvudet i överslafen. Jag fÄr klaustrofobi.

Förra veckan var vi uppe pĂ„ vĂ„rt landstĂ€lle i Östergötland. Det Ă€r ett soldattorp som ligger helt avskilt vid en liten insjö, helt omgivet av granskog. Det gĂ„r inte att lĂ„ta bli att koppla av dĂ€r, Ă€ven om jag gjort mitt bĂ€sta för att jaga upp mig innan vi ska dit, som den storstadsmĂ€nniska jag Ă€r. DĂ€r finns ju lĂ€bbiga fĂ€stingar, getingar och andra lĂ€skiga smĂ„kryp dĂ€r. Vi gĂ„r pĂ„ KolmĂ„rden med Matteus och ljuger NÄSTAN vid entrĂ©n, eftersom det kostar 160 kronor för barn pĂ„ tre Ă„r och uppĂ„t och herregud M Ă€r ju knappt 3 och 4 mĂ„nader och varför ska just vi vara sĂ„ himla Ă€rliga? Men jag Ă€r alltid sĂ„ dĂ€r riktigt fĂ„nigt Ă€rlig för annars tror jag att nĂ„gon hemsk olycka ska drabba mig och nĂ„got fattigare stĂ„r vi sen dĂ€rinne pĂ„ KolmĂ„rden. Matteus vill Ă„ka linbana men vi bestĂ€mmer oss för att det Ă€r bara för lata amerikaner och vi Ă€r hurtfriska expatriates sĂ„ vi ska minsann gĂ„. Och det gör vi. Det jobbigaste pĂ„ hela dan var att köpa glass för man mĂ„ste köa i typ en timme innan man fĂ„r sin piggelin.

PĂ„ onsdagen ger vi oss ut pĂ„ en cykeltur pĂ„ landet. Det Ă€r en sĂ„n dĂ€r vacker kvĂ€ll som Ă€r nĂ€stan magisk, ljuset, landskapet, tystheten - ja, det Ă€r fantastiskt. Vi spĂ€nner pĂ„ en modern cykelvagn bakpĂ„ F:s cykel och sticker ivĂ€g. (Cykelvagnen Ă€r inhandlad av bror R som alltid köper sĂ„dana dĂ€r saker - nymodigheter, tillbehör av senaste snitt och det vĂ€rsta Ă€r att de Ă€r faktiskt nĂ€stan alltid praktiska i slutĂ€ndan.) Det gĂ„r bra förutom att M vill kliva av efter fem minuter samt sitter och sparkar pĂ„ bakhjulet. Sen hĂ€nder det som inte fĂ„r hĂ€nda: det kommer hundar. Vi har precis cyklat förbi en bondgĂ„rd nĂ€r de kommer sĂ€ttande i vild fart och skĂ€ller som de vore drabbade av bĂ„de rabies och svinpest. Hoppar runt och glĂ€fser och slabbar och sticker in nosen i cykelvagnen sĂ„ Matteus blir alldeles vettskrĂ€md och jag Ă€r lika rĂ€dd som förbannad och skriker Ă„t bondgĂ„rden till att "kan ni ropa pĂ„ era hundar" och inget hĂ€nder och sen lite högre "kan ni ropa pĂ„ hundarna, vi har barn hĂ€r". Och dĂ„ Ă€ntligen hörs det ett halvhjĂ€rtat Gilda, kom hĂ€r och Fy Fabian. Hundarna ignorerar sina Ă€gare fullstĂ€ndigt och fortsĂ€tter att slafsa runt. "Kan ni hĂ€mta era jĂ€vla hundar" gapar jag och Ă€ntligen kommer det en kille pĂ„ en cykel som lockar med sig bestarna. OK; jag förstĂ„r att jag uppfattas som neurotisk stockholmare och ja, jag förstĂ„r att vi Ă€r pĂ„ landet och det cyklar sĂ€kert inte förbi mĂ€nniskor sĂ„ ofta, men vad fan kan man inte hĂ„lla koll pĂ„ sina hundar och de inte ens lyder nĂ€r man ropar, dĂ„ fĂ„r man faktiskt skaffa ett staket. Eller ett koppel. Ofta nĂ€r det kommer fram stora hundar och börjar nosa och glĂ€fsa i nĂ€rheten av Matteus och han blir rĂ€dd fĂ„r man nĂ€stan alltid höra om hunden att "han Ă€r sĂ„ snĂ€ll, eller han tycker SÅ mycket om barn". Det skiter vĂ€l jag i, mitt barn Ă€r ju rĂ€dd i alla fall. Dessutom, det finns ju vĂ€ldigt mĂ„nga snĂ€lla mĂ€nniskor som tycker om barn ocksĂ„, men hur snĂ€lla de Ă€n Ă€r vill man inte att de ska komma och nosa ens barn i baken eller slicka i ansiktet. Denna insikt har Ă€nnu inte nĂ„tt majoriteten av hundĂ€gare.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[282] | Ćterspćrning [0]
 
1
Jun 2007 July 2007 Aug 2007
S M T O T F L
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31     
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays portrÀtt
I vÀntans tider och sen de dÀr första helvetiska veckorna..
JÀmstÀlldhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas sjÀlvplÄgeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
BacillskrÀck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --