GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
30 Jun 2007   06:57:54 pm
Vecka 21 - vad hände med det där andra livet?
När ska man få tid att prata med kompisar i telefon? Man har väl alltid haft lite dåligt samvete för att man inte hinner hålla kontakten med gamla vänner, men nu när man har barn är det ju hart när omöjligt att få tid att snacka. Har man turen att själv få en halvtimme ledigt när man kan dyka ner i soffan med telefonluren så ska man ju ha en jäkla tur om ens kompis, trebarnsmamma i Sverige, råker ha en ledig halvtimme precis samtidigt. Ofta är man för trött för att prata i telefon och att pricka in en tid då två personer är på telefonhumör.......

Boston har drabbats av värmebölja och man blir ju inte svalare av att gå med magen i vädret. Tar med mig Matteus på tunnelbanan och åker ner till Boston för att byta en väska i en affär. Det är verkligen störthett. Jag får lätt panik när det är så där varmt, men är envis som en åsna och bestämmer mig för att vi ska gå genom parken hem istället för att ta tunnelbanan. Är törstig men alldeles för snål för att köpa vatten av folk som säljer små flaskor till överpriser överallt. Ser för min inre syn hur jag segnar ner och blir liggande och hur man sen krasst konstaterar på sjukhuset att man har en uttorkad gravid kvinna på sina händer, men hur kunde hon vara så dum att hon inte drack när det fanns vattenflaskor att tillgå 25 meter bort? Inte bara dum utan snål också.

Jag vill gå snabbt genom parken men Matteus vill titta på båtarna, ankorna, basebollmatchen och alla som spelar volleyboll. Matteus är som begeistrad av volleybollspelarna och jag tar tillfället i akt att sätta mig på en gräsplätt och pusta med benen brett isär. Kommer sen på att det kanske inte var så ladylike och alla kanske inte är intresserade av att se mina trosor, men vad ska man göra när det är en stor kula i vägen? Börjar sen titta närmare på de som spelar, de är rätt unga, kanske mellan 24-27 sådär, kommer säkert direkt från jobbet och jag fantiserar om vad de har för planer för kvällen, kanske går de och tar en drink efter matchen och sen gör de upp planer för helgen, åker ut till kusten och grillar med några kompisar, sitter och dricker GT i solnedgången och tar nattdopp. Nästa dag sover de till 11, tar morgondopp och ligger i skuggan och hänger hela dagen med en bra bok, någon tar tillfället i akt att sno ihop en god brunch vid ett-tiden. Lastar sen in sig i bilar och tar sig tillbaka till stan – någon föreslår bio vid sju-snåret, vilket är alldeles lagom för då hinner alla slänga in en tvätt och duscha först.

Hoppsan, var tog det livet vägen? Och jag känner mig lite avundsjuk där jag sitter höggravid och svettig men samtidigt vet jag ju att det där livet har varit och det var inte alltid man var lyckligare för det och dessutom hatade jag de där fredagsdrinkarna nere på Stureplan och hela idén att åka ut till kusten bygger ju på att det är fint väder och dessutom kanske någon av kompisarna lyckas matförgifta resten genom att inte genomgrilla kycklingen och man kan få fästingbett och boleria och en massa myggbett och vad är väl en god bok i skuggan? Inser också att jag lite väl sent insett att det handlar inte längre om att jag ska få uppleva precis allt jag vill. Jag kanske har mognat lite sent. Det handlar inte längre bara om mig; jag har familj nu och det finns fler intressen att tillgodose. Fast lite tid i skuggan för sig själv med en bok, det måste man nog ändå få begära då och då.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[264] | Återspårning [0]
27 Jun 2007   04:18:54 pm
Vecka 20 - hur paranoid kan man bli?
Förra torsdagen skulle F och jag gå ut på en riktig date. Först en mysig restaurang och sen avsluta kvällen med reagee på favorithaket. Det är ju inte svårare än att fixa barnvakt. Normalt sett brukar vi byta med våra grannar, T & P, ett synnerligen smidigt arrangemang: ena dagen tar vi hand om lilla MA (eller, rättare sagt, F brukar få sitta SENA nätter eftersom T är musiker och de har lite senare vanor än vi har.....) och nästa sitter de barnvakt åt Matteus. Det brukar funka alldeles utmärkt, vår lille kille är alltid störtglad när han får leka med MA och man behöver aldrig oroa sig för någonting. Möjligen att det blir lite mycket TV-tittande och äppeljuicedrickande men det utgör ju bagateller i sammanhanget.

Nåväl, inför torsdagen kände jag att vi hade belastat grannarna lite väl mycket och det föll sig så att jag började prata med M's nya lärare på dagis, K, om barnvakteri och den kommande bebisen och det visade sig att hon var mycket intresserad av att sitta barnvakt. Hon är rätt ny på dagiset, har bara varit där tre veckor eller så, men Matteus verkar gilla henne och jag har inga invändningar heller. Klart man litar på en dagisfröken! Sagt och gjort. Vi bestämmer att hon ska komma hem till oss på torsdagen. När jag hämtar M på eftermiddagen visar det sig att K inte är där, eftersom hon är sjuk. Det står på M's lilla aktivitetslapp att idag när de hade samlingsstund pratade de om att K var sjuk och skulle till doktorn. Det lät ju inte så lovande. Jag vill inte ha en barnvakt som sprider nysningar, hostningar och andra otrevligheter kring sig. Jag frågar den andra läraren som bedyrar att K är inte sjuk, hon har bara tagit en personal day och hon planerar att komma hem till oss på kvällen som avtalat.

Det är då min fantasi skenar iväg. Jag har inte haft några katastroftankar på ganska länge, men nu är det som förgjort. Matteus och jag går till parken och hela tiden tänker jag oh herregud, det är något skumt med barnvakten. Jag arbetar snabbt fram två alternativa scenarion. Det första, och minst skrämmande, är att barnvakten faktiskt är sjuk och ändå kommer och sitter barnvakt. Det är jag emot, av princip, är man för sjuk för att jobba på dagis på dagen är man också för sjuk att ta hand om M på kvällen. Punkt. Det ligger ändå i lä jämfört med scenario två, där jag målar upp en skräckbild om hur K planerar att kidnappa M. Just ikväll. Hon har tagit en ledig dag för att planera denna kupp med sina skumma polare nere i södra Boston någonstans och de håller som bäst på att klura ut vilken skåpbil de ska transportera bort min lille kille i. K kommer att dyka upp, spela oskyldig och ljuv som en ängel och några timmar senare medan jag sitter och äter skaldjursrisotto på den italienska restaurangen kommer två läbbiga karlar och rövar bort M, kanske har de avvikande sexuella böjelser och herregud, DE KOMMER ATT TA MITT BARN. Det knyter sig i magen. Hur kunde jag vara så dum att jag litade på den här människan?

Troligen är det den där hemska storyn om de engelska föräldrarna vars barn blev bortrövat medan de satt på en tapas restaurang 100 meter bort, som spökar. Ja, herregud, och jag känner den där fruktansvärda paniken över att förlora mitt barn och med största säkerhet är det graviditetshormonerna som spökar, det måste det ju vara. Jag skyndar mig hem, klockan börjar närma sig sex och jag grips av panik. Vad vet jag om den här kvinnan egentligen? Jag känner ju inte henne, hon har bara varit på dagiset i tre veckor och hur kan jag vara så självisk att jag vill ut och lyssna på musik när mitt barn är bara tre år och förresten spenderar vi inte tillräckligt mycket tid med varandra ändå och nu kommer M att blir bortrövad, borta för alltid och jag kommer för evigt att leva med denna skräck, denna ångest, och dessutom ångra alla gånger jag skrikit åt honom för att inte tala om när jag själv velat kasta ut honom genom fönstret, när han var så där liten och bara skrek och jag är nog rätt igenom en rätt usel mamma och jesus, snart kommer människan, ska jag bara låtsas att vi inte är hemma? Springer över till T & P och vill ha råd av normala människor och precis som jag kunnat förutspå står P på barnvaktens sida - klart inget händer medan jordnära T prosaiskt säger att om han hade MINSTA tvivel skulle han aldrig låta människan sitta barnvakt åt hans barn. Jaha. Under en kort ögonblick av klarsynthet inser jag att vare sig K är barnarövare eller ej kommer jag inte att kunna njuta en sekund av en kväll ute om jag oroar mig för Matteus hela tiden, så jag slänger mig på telefonen, får tag i K, som låter som en helt normal kvinna på väg att sitta barnvakt (om än något snuvig) och jag säger att TYVÄRR har våra kvällsaktiviteter blivit inställda och det är i sista sekunden och jag känner mig SÅ ledsen och....K förstår precis, och har faktiskt inte mått särskilt bra visar det sig, så jag känner mig faktiskt inte så skyldig at ställa in i sista sekunden. På kvällen äter vi take-out och Matteus får frysta köttbullar. Inte riktigt som planerat men jag njuter att varje sekund, trygg i förvissningen att M är där och inte på väg att rövas bort i en dammig lastbil. När Matteus somnat på kvällen står jag kvar vid hans säng och bara tittar. Länge.

Nästa dag går vi till dagis och K ter sig som en helt normal dagsifröken och tanken att hon skulle arbeta på en raffinerad plan att kidnappa min son känns minst sagt avlägsen. Det slår mig också att om jag nu var så rädd att hon var en obehaglig barnarövare, borde jag inte ha lite betänkligheter över att lämna Matteus i hennes vård under dagen?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[229] | Återspårning [0]
18 Jun 2007   07:04:49 pm
Vecka 19 - kex i väskan och funderingar kring två barn
Jag förstår inte varför det är en sån förfärlig röra i mina väskor jämnt. Alltid hittar jag en massa oklara papperstussar, dammiga nappar och fuktiga kexbitar och senast idag fiskade jag upp en blöja när jag letade efter mobiltelefonen. Generellt sett finner jag att det är så mycket prylar med barn. Gud vad mycket saker det är överallt. Jag trodde aldrig att vi skulle köpa så mycket leksaker. Sen får man ju en massa grejor också. Det är nästan så att jag börjar fundera på att bli pedant. Då är man ju tvångsmässigt manad att hålla ordning på saker och ting. Men då måste jag ändra rejält på min nuvarande avslappnade inställning till städning.

I helgen åkte vi upp längs kusten till Maine. Det är en fröjd att se Matteus springa på stora ytor: stränder som aldrig tar slut och inga bilar i sikte, inget hjärta i halsgropen som inne i stan, där man ständigt måste vara på sin vakt. Eftersom jag ständigt är kissnödig känns stranden som ett problem ibland, särskilt när det är 15 grader i vattnet! Som tur är lyckades jag göra mig bekant med ett par som hyrde ett hus vid stranden. Kunde de förbarma sig över en kissnödig gravid kvinna? Ja, det kunde de.

På kvällen går vi på restaurang och det är fullständig kaos. Matteus tar två tuggor på sin korv och sen är det klart. Han tjatar oupphörligt, och med en intensitet som bara en tre-åring kan, om att han vill ha MACK och GUS, en omskrivning av Jack och Gus, två små möss i plast som han fick leka med hemma hos en kompis på fredagkvällen. Det var traumatiskt för Matteus att slita sig från dessa ting när vi skulle gå hem. Således får han total spinn under lördagkvällen och insisterar på att han MÅSTE HA MACK och GUS. Fanns det någon affär där vi kunde köpa Mack och Gus frågar Matteus för 18:e gången medan jag sitter och tycker väldigt synd om mig själv: suckar över min fisk som inte är god (dagens I-landsproblem!) och som vanligt får F förbarma sig över mig. Han påstår att han i 30% av fallen kan räkna med att få äta det han faktiskt beställer till sig själv på resturang. Resterande gånger byter vi alltså tallrikar. Jag är övertygad om att han överdriver.

Ibland undrar jag hur livet blir med en bebis till. Det är väl i huvudsak två saker jag har funderingar kring: för det första: hur i hela fridens namn ska man orka börja om från början? Barnskrik, nattvak, blöjor – varför ger man sig in på det igen, just som man fått näsan över vattenytan och börjat känna att livet kommit tillbaka igen. Sen tänker jag på en liten bebis och att snusa den i nacken och vad häftigt det blir med en individ till. Gud vad kul att se vem det blir. Och så blir det ju lite mer familj av det hela, när man är fyra liksom. Den andra funderingen jag har kretsar kring mitt förhållande till Mattues. Hur kommer det att förändras? Man kommer ju inte att ha lika mycket tid för varandra, det säger ju sig självt. Jag är nog lite rädd att inte räcka till för två barn. För ibland känns det som man inte räcker till åt ett. Sen undrar man vad som händer med den där speciella relationen man har till sitt enda barn, vår ”bond”. Vad händer med den?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[272] | Återspårning [0]
15 Jun 2007   03:17:54 pm
Vecka 18: ultraljud 2 och mammakläder
Vecka 18. Wow. Nu kan bebisen både rynka pannan och göra grimaser. Den är mellan 12,5 och 14 centimeter lång. Allt enligt tidningen Gravid. Vi gör ultraljud och det är lika roligt den här gången. Vi meddelar att vi inte vill veta vilket kön det är så jag antar att sköterskan undviker mellangärdet av naturliga skäl. Sen kommer läkaren in och kollar han också och i släptåg har han en läkarkandidat inför vilken han redogör i detalj för vilka fel som skulle kunna uppstå i hjärttrakten och jag tycker förstås att läkarkandidater ska lära sig och få se riktiga bebisar men helst inte min bebis och jag känner att grodden är inte till för allmän beskådning och dessutom vill jag inte höra allt som skulle kunna gå fel. Som tur är är processen kortvarig och jag torkar av den kopiösa mängd gel som de hällt på magen. Går sen runt och ler hela dagen.

Träffar gynekologen samma dag som meddelar att allt är bra, men jag har någon strep bakterie i slidan som gör att man sätter i antibiotika som dropp vid förlossningsskedet för att undvika att bebisen blir infekterad. Tydligen har omkring 30% av alla gravida kvinnor den där bakterien. Fan också, jag vill inte ha dropp, den här gången vill jag vara som moder jord och föda på alla fyra eller upp och ner eller vad som nu krävs men jag vill inte ligga bunden vid sängen med dropp. Hatar dropp. Hoppas att bakerien ska försvinna på något magiskt vis. Gynekologen meddelar också att jag får använda min eksemsalva så här i andra trimestern. Förklarar att den substans som finns i salvan är samma som de ger foster med outvecklade lungor (fast då i flytande form). Den lilla mängd som eventuellt överförs till bebisen från min salva är minimal i jämförelse. Halleluja. Jag vill pussa henne. Jag kan låta händerna läka och slippa gå runt som Michael Jackson i vita handskar.

Ska hålla kort föredrag på jobbet på torsdagen och inser att jag har inget att sätta på mig. Svarta joggingbyxor känns lite för nonchalant och jag bestämmer mig för att gräva fram mina gamla gravkläder. De befinner sig längst bak i vårt minimala förvaringsutrymme. Dammet ryker medan jag river bland grejorna (bebiskläder – fullkomligt sporadiskt placerade i små plastpåsar utan hänsyn till storlek (jag SER ju hur andra människor gör: köper praktiska lådor på IKEA och märker fint X: 0-3 månader, X: 4-6 månader, X: 6-12 månader. Varför är inte jag som andra människor?), amningskuddar, delar till barnvagnen, plastskyddet till vår vagn som jag letat efter i ett år, tennisrack, min gamla luggätna vinterrock och malätna kuddar i en salig blandning. Och så till slut: mammakläder. Jaha. Bara svart, svart, svart. Var det verkligen så förfärligt deppigt förra gången (svar: ja). Men jag hittar faktiskt en blå blus också och kommer hjälpligt i en svart "vanlig" kjol. Vill vara fin och ta på högklackat men förnuftet tar överhanden. Träffar en gammal kund på föredraget och berättar att jag är gravid och hon säger "oh, you are doing REALLY well" och säger att hon skulle aldrig trott jag var gravid. Detta får man ju tolka som att det är en fantastisk styrka att inte gå upp så mycket i vikt och hålla magmåttet nere. Gud vad konstiga värderingar vi har i det här samhället.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[247] | Återspårning [0]
07 Jun 2007   03:14:05 pm
Vecka 17: handskar på jobbet och graviditetsyoga
Oj vad veckorna går. Snart har man kommit halvvägs. Grodden snärtar till lite då och då, som en fisk. M är övertygad om att han kommer att få en liten bror. Vi får väl se.

Just som jag var så nöjd med mina fina silkesvantar för eksemet så blossar det plötsligt upp en dag: händerna är röda som kräftor och svullna, de ser faktiskt precis så där läskiga ut som i medicinböcker. Suckar och sätter på mig en vante på jobbet eftersom det i alla fall lindrar klådan. En äldre manlig kollega skrattar och frågar om jag fryser. Mannen ifråga har faktiskt ett synnerligen dåligt sinne för humor och eftersom jag i alla händelser inte är på skämthumör svarar jag kort att det är för min hud. Man kan faktiskt inte vara käck och trevlig varje dag. Särskilt inte om man har svullnader på händerna. Särskilt inte mot tråkiga kollegor som med största sannolikhet aldrig lidit av eksem och med 100% säkerhet aldrig varit gravida.

Annars är jag faktiskt ganska trevlig nuförtiden. Med tanke på graviditeten alltså. Inte alls så snäsig och kort i tonen. Mår faktiskt väldigt bra. Går på graviditetsyoga på onsdagar, där varje klass inleds med att alla kvinnor introducerar sig med namn och vecka samt förväntas nämna om det pågår något särskilt, några krämpor eller så. Denna övning är ganska påfrestande då a) rummet är så stort och luftkonditioneringen bullrar så man knappt hör vad de andra säger och b) även om man lyckas snappa upp vad de säger så är det ganska långtråkigt: folk tycker det är jobbigt att inte kunna sova på mage och sen har de flesta krämpor i nedre delen av ryggen eller i höfterna. Annars verkar de flesta må bra. Jag undrar om de ljuger. Jag tänker på hur jobbig en sån klass och introduktionsövning skulle varit under min förra graviditet, när jag mådde så fruktansvärt dåligt rent psykiskt. Jag skulle inte orkat höra på andra kvinnor klaga på sina höftbesvär när jag bara ville dö i största allmänhet. Faktum är att jag skulle hatat en kvinna såsom jag mår nu, inga större klagomål och strykande sig själv över magen med ett ljuvt leende. Varför det inte talas mer öppet om kvinnor som lider av depression under graviditet, det vet inte jag. Men jag är villig att skriva om det: min gynekolog har nämnt att det är en vanlig missuppfattning att depression, det är något som sker EFTER förlossningen, post-partum och Brooke Shields och allt det där. Enligt henne är depression minst lika vanligt under graviditeten, men det talas det inte lika öppet om. Av någon anledning.

Jag undrar hur länge jag kan hålla på och jobba. Håller på med ett projekt som ska vara klart den 31 oktober. Beräknad nedkomst för bebis: 7 november. Räknar kallt med att kunna jobba fram till förlossningen, och blir det förseningar i projektet kan jag kanske ta med lite papper till sjukhuset under själva inledningsfasen och hinna avverka ett eller annat samtal innan öppningsskedet. Naturligtvis kommer jag sen att vara på fötter inom två veckor och med hjälp av någon snäll student i området som tar hand om min supersnälla och supersovande bebis kommer jag sen att knåpa ihop nästa nummer av vårt Executive Briefing. Gud, vilken superkvinna jag är. Skämt åsido: lustigt hur man under största delen av sin yrkeskarriär lever under villfarelsen att man är helt oumbärlig och tar man ledigt en längre tid kommer företaget/organisationen/affären med största sannolikhet att gå under. Sen händer det något. Exempelvis en förlossning. Och i jämförelse med det bleknar det mesta. För det första inser man att man är varken oumbärlig eller oersättlig. För det andra spelar det ingen som helst roll, för det finns saker som tar överhanden. Kanske rätt så sunt när man tänker efter.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[277] | Återspårning [0]
 
1
May 2007 Juni 2007 Jul 2007
S M T O T F L
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --