GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
28 May 2007   07:26:27 pm
Vecka 16 -
Nu slant fingrarna på tangentbordet för jag nös så kraftigt. Hösnuvan hör av sig. Med besked. Precis som under min förra graviditet alltså. Eksemet kliar rätt bra också. Men jag har köpt ett par väldigt trevliga vantar gjorda av silke (DermaSilk) och dem har jag på mig på nätterna. Ur sexuell synvinkel är de synnerligen avtändande, men på andra sätt mycket hälsobefrämjande: de hjälper mot kliandet. I alla fall lite grann. Jag har hållit mig från antihistaminer eftersom jag vill undvika läkemedel i största allmänhet men igår fick det vara nog och jag svalde ett illrosa piller. Kan inte säga att det gjorde någon större skillnad. Läser sen idag ur Att vänta och föda barn (Sheila Kitzinger) att antihistaminer under graviditeten ska man undvika och då slår jag ihop boken för jag vill inte göra samma misstag som förra gången: att först ha en läkare som jag litar på säga att det här är OK det kan du ta, bara för att hitta missvisande, eller i alla fall motsägelsefull, information på nätet eller i välmenande böcker en timme senare. Och bli helt rådvill och fortsätta surfa, fortsätta googla, och varken veta ut eller in. Och fortsätta må dåligt, eftersom jag inte vågar ta någon medicin.

I fredags var Matteus och jag på stranden. Jag hoppades att alla förstod att jag var gravid eftersom magen putade ut så mycket. Jag ville ju inte de skulle tro att jag bara var tjock. En som inte bekymrade sig om kroppen var Matteus, som sprang runt som en skottspole spritt språngande naken till alla amerikanares stora förskräckelse. Några flickor i 10-årsåldern viskade sinsemellan och pekade och några vuxna spärrade nog upp ögonen också. M var det enda nakna barnet på stranden. Det enda. Jag kände att jag inte orkade engagera mig i huruvida det ansågs OK för en tre-åring att springa runt såsom Gud skapat honom, så han fick göra det. Efter ett tag sprang M fram till en liten kille som satt fullt påklädd i en solstol. Han var kanske fem år. Matteus försökte engagera honom i lek men fick ingen respons. Mamman förklarade att hennes son var autistisk. Vi pratade ett tag och gick sen ner och badade med barnen. Jag insåg snabbt att ens egna klagomål på småbarnslivet står sig rätt slätt mot det en förälder med ett sådant barn måste gå igenom. Visst, det är rätt jobbigt att vara småbarnsförälder, jag har ofta dubier kring huruvida jag verkligen orkar med det här och ibland är det vansinnigt trist att köra samma gamla vända i parken eller leka med tågbanan, ofta önskar man man vore någon annanstans och visst, det är service 24/7 och det är ansvar på jobbet och ansvar hemma och plötsligt glömmer man sig själv...Och ibland känns det otacksamt. Men ändå. Det är ju ingenting. För jag ser hur kvinnan med fem-åringen ständigt måste vakta på honom, hur han inte tar ögonkontakt, hur han inte kommunicerar och plötsligt sätter sig ner och skriker och slår sig själv på öronen. Och jag har så svårt att föreställa mig hur det skulle vara att leva utan den vanliga kommunikationen med sitt barn, utan det vanliga gensvaret i form av blöta pussar, glada skratt och ett ständigt flöde av ord ord och sånt som man idag tar för givet. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig det. ”You rise to the occasion”, säger kvinnan när hon berättar om striderna de har för att få in sonen på en bra skola. Och så är det säkert. Man anpassar sig och hittar glädjeämnen som för oss andra är osynliga.

Och ett tag sätter oron in. Är mitt barn friskt? Tänk om mitt barn är autistiskt? Skulle jag klara det? Tänk om det är något annat fel? Och efter ett tag sjunker oron undan och jag inser att jag kan inte göra något för att påverka det. Det får bli som det blir. Och här är skillnaden mellan att genomgå en graviditet när man lider av depression, vilket jag gjorde förra gången, och att inte göra det (den här graviditeten): tankarna maler inte lika mycket, ångesten slår inte klorna i en och framkallar inte samma panik och känsla av att sitta fast, fast. Man tänker klarare, har ett helt annat perspektiv på tillvaron. Och försöker man förklara det för människor som aldrig lidit av depression har de ofta ingen som helst aning om vad man pratar om.

Nu är lilla grodden 16 veckor gammal. Och skulle kunna rymmas i en tekopp! Ansiktet håller på att få tydliga drag. Gud vad spännande. Undra om det är en flicka eller pojke. Hoppas han eller hon inte får hösnuva. Nu längtar jag efter att känna fosterrörelser!
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[386] | Återspårning [0]
20 May 2007   09:49:33 pm
Vecka 15 Hästpiller och skolfunderingar
Det är ju viktigt att man äter sina multivitamin tabletter när man är gravid. Folsyra och andra nyttigheter bör förtäras dagligen. Misstänksam som jag är mot många amerikanska produkter har jag i sju års tid importerat Apotekets "Kvinna" till USA. Man kan ju argumentera att efter sju år bör man vara så pass acklimatiserad att inhemska piller torde utgöra ett alternativ. Sagt och gjort, jag går och köper motsvarigheten till "Kvinna" och får en chock när jag öppnar paketet. Tabletterna är stora. När jag säger stora menar jag att storleken verkar anpassad för en ardennerhäst, eller möjligen ämnad för en homo sapien att föra in där bak om ni fattar vad jag menar, men SVÄLJA HELA? Visserligen brukar man ju skämta om att allt är stort i USA, men det här är fullkomligt löjligt. De måste skämta. Mamma, som är på besök från Sverige, påstår att det är fullt möjligt att svälja dessa piller och lovar att ta ansvar för burken. Jag får dock medhåll från F som mumlar något om traumatiska upplevelser från barndomen; penicillin à la hästpiller som framkallade kräkreflexer. Jag längtar hem till svenska apoteket med humana piller. Skär pillret i fyra delar och sväljer med två glas vatten.

Ibland mår jag så där illa igen. Men det kommer i vågor och gud ske lov så är det inte ihållande. Däremot måste jag ligga i lite extra med att förklara för F att jag mår faktiskt inte bra hela tiden. Han har blivit så bortskämd med att jag mår bra sista tiden att jag måste påminna om min sköra situation och att gravida kvinnor mår bra av att ligga stilla med fötterna högt och få fläderblomssaft serverad, frukost på sängen och massage, framförallt axlar och nacke då. Tänk om man kunde få en personlig graviditetsassistent som kom varje dag och lagade mat åt en och gav massage och sånt. Och privata yogalektioner. Men det är naturligtvis så det är när man är rik och berömd, inte konstigt att alla filmstjärnor ser så förbannat glada ut när de är ute på stan med sina stora magar. Det skulle jag också göra om nån kom och fixade mitt hår och gav mig klädtips. Och massage. Jag ska prata med F om det här med graviditetsassistent. Jag tycker det är en fullkomligt genial idé.

Här där vi bor har alla föräldrar redan börjat oroa sig för var barnen skall gå i skolan när de är sex år (trots att barnen är typ två eller tre). Somerville (där vi bor) anses nämligen ha ett uruselt skolsystem och därför väljer många att sätta sina barn i privatskolor. De senare är så dyra att jag har svårt att fatta att det rimligtvis kan vara värt det och en kväll när jag träffar R, som gått i en sån där svindyr och förnäm skola under sin uppväxt så frågar jag hur dålig en allmän skola verkligen kan vara och finns det inte nackdelar med att gå i en privatskola där alla är elit och superbra? Är det inte bra med lite mångfald? R sa att vad gäller mångfald så är det nog bra, men för hennes del var det ett val mellan den snoffsiga privatskolan och en allmän skola där de hade ett dagis för de som gick på högstadiet. Så man ska ha klart för sig vad man efterfrågar när man strävar efter mångfald. Just tonårsmammor är kanske inte det man helst vill att M ska vänja sig vid som något som tillhör vardagen.......
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[268] | Återspårning [0]
16 May 2007   08:04:40 pm
Vecka 14 - vad är en gulsäck?
Nu tittar jag i Lennart Nilssons bok Ett barn blir till och där står det att i fjärde månaden vilar fostret tryggt i fostervattnet med "gulsäcken som en fullmåne ovanför huvudet". Gulsäck? Vad är det? Har jag aldrig hört talas om. Blir tvungen att googla på nätet och får fram Nationalencyklopedins definition. Gulsäcken är tydligen det som blir kvar av gulan när själva embryot tar form på äggets yta och lyfts upp därifrån. Där ser man. Den försvinner tydligen efter hand. Hur som helst, i Lennarts bok ser det urhäftigt ut, som en stor gul måne som skiner ner på bebisen. Inne i mig slumrar en liten människa med en egen måne.

Jag slits för närvarande mellan två helt motstridiga behov: det ena är att ta det så lugnt som möjligt och ligga och äta glass på soffan och det andra är att hinna med så mycket jag bara kan innan november. Vem som helst kan ju förstå att det härmed uppstår konflikter i mitt liv. Jag måste också tillstå att jag ibland ägnar mig åt suspekta aktiviteter som att städa skafferiet eller rensa i badrumsskåp. Jag minns sådana tecken på grav personlighetsförändring från förra graviditeten. Snacka om graviditetsnoja.

Idag var jag inne på ett yogaställe och fick se en bild av min aura. Jag fick lägga händerna på metallplattor utformade som fingrar och sen vips! dök min aura upp på en dataskärm. Tidigare har jag haft lite ångest inför sådana där aura bilder: tänk om ens aura skulle visa sig helt svart jämfört till exempel med Jungfru Maria och hennes ljusa gloria. Vilket bakslag. I allmänhet anses väl aura-bilder pseudovetenskapliga; pragmatiska vetenskapsmän anser säkert att sånt där är rent strunt, men jag tycker det är häftigt. De som tror på det anser att auran är ett energifält som omger allt levande. Färgen på din aura säger något om dig, beroende på vilken typ av energi du utstrålar. Min energi flödade tydligen åt alla möjliga håll, och det var väl inte helt överraskande. Men det fanns inte en gnutta svart någonstans; tvärtom en massa grönt som tydligen var "healing energy" och det lät ju bra. Jag fick också träffa en healer där på skolan som skulle fastställa min energi ytterligare och hon började med att gnida mig strax under bröstkorgen vilket kändes lite märkligt och framkallade illamående. Det skulle tydligen vara bra för välbefinnandet och öppna chakra nummer tre och hjälpa till med matsmältningen. Oh well. Jag bad henne sluta.

På tal om matsmältning - fy fn alltså. Varför måste man bli förstoppad när man är gravid? Återigen måste jag ifrågasätta den evolutionära förklaringen till detta. Till slut blir man trött på linfrön och plommon. Det är bara så.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[396] | Återspårning [0]
05 May 2007   07:44:14 pm
Vecka 13
Hur ska jag någonsin orka med ett barn till? Jag känner att jag inte räcker till åt M - hur ska det då bli med en till? Jag har så fantastiskt dåligt tålamod ibland. Känns som en tre-årings intensitet är mer än jag klarar av, framförallt när han hänger en i byxorna och det är mamma här och mamma där och snabbt in i alla skåp, in i kylskåpet, drar fram all mat han ska äta, vill ha muffins NU ("det tar 10 minuter i ugnen, Matteus", "NEJ mamma" vrålar M), springer och hämtar mina hårrullar och vill leka med hårnålar (ej att rekommendera), vill titta på TV fem minuter, och ju stirrigare jag blir, desto stirrigare blir M och sen enas vi om att mamma är grinig för att jag fått sova för lite och samsas över en muffin. Sen är det det där med medveten närvaro - att vara 100% närvarande och där för sitt barn. Alltför ofta känner jag att tankarna är på annat håll, att man kommer på något man glömt och stressar över och därför snäser till i onödan, fast det är helt orelaterat till M. Och så får man dåligt samvete och så känner man sig som en dålig mamma....Och så där håller det på.

Fast jag har en teori om det där. Jag tror att de mammor (och pappor för den delen) som liksom känner sig trygga i sig själva innan de blir föräldrar, som känner att de hittat rätt i sin yrkesroll och så vidare, de har lättare att finna sig tillrätta i föräldrarollen. Det är vi med lite trasslig självkänsla som ligger värst till. Har man dålig självkänsla sitter det nämligen ständigt en liten djävul på axeln och viskar att du räcker aldrig till du, du blir aldrig tillräckligt bra, och alla andra människor klarar det där mycket bättre än du. Och då säger ens rationella jag att det där är ju skitsnack, vem har sagt det? Men det hjälper inte för djävulen sitter där och hånler likafullt och vidhåller att det är aldrig nog. Och sen ser man en massa människor som verkar tycka att de är bäst i världen och rent objektivt finns det kanske inte så mycket belägg för det men de har just den där härliga självkänslan och istället för djävulen sitter det en osynlig änglakör och hejar på dem, säger du kan! och du vill!. Fy fn vad skönt det skulle vara. För nu ska jag berätta en hemlighet. Har du taskig självkänsla så spelar det ingen roll om du gått på den bästa skolan, kan flera språk, haft flera bra jobb, bakar massor av bullar, lagar ekologisk mat till ditt barn och insisterar på utetid minst en timme om dagen. Det är aldrig nog. Du räcker ändå inte till.

Var hos barnmorskan igår och lyssnade på hjärtljud bland annat. Tog ett tag att hitta vår lilla grodd, men sen hörde man: toc, toc, toc. Jag tycker fortfarande inte att det är klokt. Tänk att det ligger en BEBIS därinne. Återigen, upplevelsen den här gången är så fantastiskt olik min första graviditet att det går inte att beskriva. Jag känner att jag förtjänar det här, en annorlunda upplevelse, att få känna förväntan och glädje. Idag berättade vi för M att det finns en bebbe i magen. Hallå bebis ropar Matteus och lägger örat intill magen. Sen undrar han om den kommer ut och leker snart och vi berättar att det tar ett tag, först hinner vi hem till Sverige och vända. M hoppas att bebben vill leka tåg med honom.

Haft flera funderingar kring fostervattenprov och bestämt mig för att inte göra något. Den preliminära riskbedömningen gav så positiva resultat som bara är möjligt: jag har ungefär lika stor chans som en 20-åring att föda ett barn med de vanligaste formerna av kromosomfel. Som en 20-åring. Jag gillar det. Risken att föda att barn med Down's ansågs vara 1/3000 om jag minns rätt. Det ska då vägas mot risken för missfall vid fostervattenprov. Tar man hellre risken att mista ett friskt barn än att föda ett som är sjukt? Det är ju faktiskt det det handlar om. Ska göra nytt ultraljud i juni. Ännu så länge står beslutet att avstå från fostervattenprov fast.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[291] | Återspårning [0]
 
1
Apr 2007 Maj 2007 Jun 2007
S M T O T F L
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31   
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --