GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
28 Apr 2007   07:21:23 pm
Ultraljud och riskbedömningar
Nu har vi varit på ultraljud och tittat på lill-grodden. Jättesöt! Gled omkring som en liten fisk och flaxade med armarna och kliade sig på näsan. Det är ju bara inte klokt. Sju centimeter lång. Jag tycker faktiskt jag får för mig att jag känner små rörelser därinne. Det känns som ett mirakel. Och det är det ju också. Kan inte låta bli att jämföra med förra gången när jag bara grät och grät och var mest ledsen och det blev liksom inte plats för något mirakel, det handlade mest om att klara sig igenom dagarna. Ni som följde min blogg på gravid.se när det begav sig vet vad jag menar.

I samband med ultraljudet tas blodprov; i kombination med ultraljudet räknas det sen fram hur sannolikt det anses vara att barnet har något kromosomfel. En läkare visar hur sannolikheten att få ett barn med Down’s syndrom ökar radikalt efter 35 år. Nästa vecka får jag provsvaren. Generellt sett har dock en kvinna i min ålder (37), utan någon annan vetskap om genetiska defekter etc i familjen, en chans på 122, dvs 0,8%, att få ett barn med Down's. Sen såg jag statistiken för fostervattensprov, om man nu väljer att göra ett sådant: 0,5% risk för missfall! Skulle jag alltså ta risken att förlora mitt barn för att värja mig mot den där 0,8% risken.....det känns konstigt! All sån där statistik tar naturligtvis udden av magiken: det blir kliniskt, vetenskapligt, praktiskt, avvägning av risker och sannolikhetskalkyler...I dagsläget känns det inte som jag vill göra något fostervattensprov. På något sätt tror jag det är lätt att vaggas in i någon form av falsk trygghet, som om ett positivt besked från ett fostervattensprov garderar en mot allt som kan hända ett barn. Bara för jag nu läst psykologi så sitter jag inne på en massa skrämmande statistik vad gäller mentala sjukdomar, dess ärftlighet och hur sannolikt det nu är att man råkar ut för något sånt. Och sånt skyddar ju inte alla fostervattenprov i världen mot. Nu sitter jag inte och räknar på sånt varje dag, tro mig. Men jag fick mig en funderare när jag läste om riskerna för missfall vid fostervattensprov.

Ultraljudsläkaren kom fram till jag nog föder kring 7 november. F började genast svamla om någon mässa där han ska hålla föredrag den 11 november. Skämtar han? Här ska inte föredras någonting, här ska tas hand om två barn. Jo, men det var en väldigt viktig mässa. Det ska vi nog bli två om. Minns tiden efter förlossningen förra gången och jag var inte särskilt funktionell alltså. Ville mest sitta still på en kudde i köket alternativt ligga ner. Blödde som en gris och kunde knappt gå. Ska F hålla föredrag får han ta med sig båda barnen.

Illamåendet har kommit tillbaka. Satan också! Just som jag trodde jag hade mitt på det torra. Började känna mig piggare och sakta men säkert ”mig själv igen”. Som tur är är det inte lika illa som tidigare. Varför ska kvinnor må illa när de väntar barn? Det finns ju ingen som helst evolutionär logik bakom det. Att man blir trött är förståeligt, man ska dra ner på tempot, spara krafter till efter förlossningen, men att må för taskigt i nio månader kan väl inte vara bra för någondera part? Stackars kvinnor som kräkt sig igenom två graviditeter, det är väl inte så sannolikt att de vill ha fler barn och det bidrar föga till människoartens fortplantning. Om det nu inte skulle vara så att det bara är de svagaste människospillrorna som mår dåligt, att naturen vill sätta p för spridningen av just deras gener. I så fall är det nog nån däruppe som vill att familjen A/N ska nöja sig med två barn. Och i alla händelser får vi fortfarande problem med fortplantningen, med tanke på att det är en jäkla massa väntande mammor som mår tjuvtjockt.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[268] | Återspårning [0]
21 Apr 2007   05:58:32 pm
Gravid - igen!
Äntligen kan gravidbloggen göra skäl för sitt namn. Just som jag spenderat en helg med att trötta ut mina tjejkompisar med haranger om hur det nog är bäst att hålla sig till ett barn för nu är det min tur att spendera lite tid på min personliga utveckling och karriär, så satte ett gravtest på måndagen snabbt p för sådana funderingar. Och jag blev jätteglad! Faktiskt jätteglad och karriären kanske inte tar stormsteg framåt men det där med personlig utveckling det går minst lika bra med barn - man lär sig saker om sig själv hela tiden (inte nödvändigtvis särskilt trevliga saker heller). I skrivande stund är jag i 12:e veckan. Eller 13:e. Jag har så svårt att hålla reda på sånt där. Jag har alltså vetat om det ett tag och inte kunnat hålla särskilt tyst om det heller i den närmsta kretsen, och nu vet således ni det också: gravid! Yep.

Illa har jag mått också. Något så fruktansvärt. Man kan ju fråga sig vem som myntade uttrycket morning sickness - jag tycker mest det handlar om sickness hela dagen lång. Värst har det varit på kvällarna. Fast jag har inte kräkts. Jag har bara mått konstant illa i ungefär tre månader. För några veckor sedan var Matteus och jag på museum och bäst som jag stod i kafeterian och balanserade matbrickan och skulle betala så kände jag att jag måste kräkas. Jag bara måste kräkas. Och stod där handfallen i ungefär 5 sekunder medan jag funderade på hur obehagligt det skulle vara för alla andra om jag kräktes just där och då i kassakön och sen gick vågen av illamående över och jag satte mig med skakande ben vid ett bord och petade i min pasta.

Det är ju svårt att förklara för sitt barn varför man är konstant trött och irriterad, beter sig som en idiot till och från och känner sig kräkfärdig jämt. Men jag har börjat förklara för Matteus att ibland är Mamma helt enkelt sur och nu måste hon vila sig lite för annars blir hon en förskräcklig människa. Jag har också börjat säga att jag har ont i magen och därför inte orkar springa eller spela fotboll. Just den där tröttheten. Eftersom jag har hypokondriska tendenser har jag då och då under min tid på jorden fått för mig att jag lider av kroniskt trötthetssyndrom. Det brukar bortförklaras med järnbrist eller depression. Nu är jag övertygad om att jag aldrig haft kroniskt trötthetssyndrom, för nu förstår jag vad riktig trötthet är. Trötthet av det slag att man ligger på soffan och allvarligt funderar på om man ska orka ta sig till sovrummet och sängen. Trötthet av den grad att det är en ansträngning att gå 3 minuter till Matteus dagis. Trötthet av det slag att man blir yr och illamående när man ställer sig för snabbt upp. Trötthet av det slag att en cykeltur på fem minuter ter sig som en bergsbestigning à la Mt Everest. Trötthet som inte blir bättre av att maken är ute och reser en vecka och innan han stack tänkte jag att det går inte, då dör jag, jag får hyra in en Mary Poppins. Men det gjorde jag inte; istället mobiliserade jag vänner och bekanta och fick till det så att vi åt middag tillsammans under vardagkvällarna.

Trött och illamående alltså. Men det har börjat släppa nu. För en gångs skull känner jag faktiskt att jag kan relatera till graviditetsliteraturen - det känns faktiskt lättare efter första trimestern och den mest förlamande tröttheten har faktiskt börjat släppa nu. Tänk om jag för en gångs skull kan stolta med en typisk graviditet. Vad nu det är för något.

Den korta stubinen och tendensen till irritation och/eller tårar finns dock kvar. Stackars Matteus. Med mig handlar det mest om att jag har så svårt att hantera situationer där det inte blir som jag vill. Stackars krake, jo, jag vet, med barn så säger det sig självt att denna läggning leder till svårigheter och konfrontationer. Men just en sån här dag, en vanlig fredag när jag är hemma med Matteus och räknar med att han ska sova i 1,5-2 timmar för då får jag en andpaus så blir jag så arg när det inte blir så: han somnar inte i vagnen efter att vi varit i affären och då blir jag förbannad för jag ser min paus-timme förlorad och säger argt, men SOV NU MATTEUS och skakar argt vagnen som en trilsken tre-åring (för jag VET att han är trött och bör sova) istället för att som en normal, lugn zen-mamma acceptera situationen som den är. Fast ibland undrar jag var de där lugna zen-mammorna är. De ingår inte i min nära bekantsskapskrets i alla fall.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[276] | Återspårning [0]
11 Apr 2007   02:29:17 pm
Skräckfilmer och dåligt samvete - igen!
Visst har man sett skräckfilmer när det sitter en ensam tjej i ett hus ute i skogen och plötsligt ser hon ett lustigt blinkande ljus från skjulet längst ner i trädgården (där det droppar vatten från väggarna och proppen har gått) och av någon oförklarlig anledning känner hon sig manad att gå dit för att spana lite och hamnar förstås rakt i yxmördarens klor. Och man stönar och undrar hur kan någon vara en sån idiot men faktum är att igår gjorde jag exakt samma sak, fast som tur var blev jag inte mördad. Gick ut i garaget för att slänga sopor och tyckte jag såg en skugga längst bort vid pannrummet (där det väser och pustar, ni har väl sett Nightmare på Elm Street) och naturligtvis fungerade inte lampan i källaren så jag fick treva mig längs väggen och tog mig till slut till pannrummet för jag var liksom bara tvungen att kolla. Kanske har det att göra med att själva idén att det står en yxmördare och lurar därborta är så pass skrämmande att man är villig att göra vad som helst bara för att testa hypotesen. Under tiden snusade M fint i sin säng och jag undrade varför F alltid måste vara bortrest när det dyker upp konstiga skuggor i källaren.

Igår träffade jag ett gäng mammor och åt pizza efter vi hämtat våra små tumlor på dagis. Det var mysigt. Matteus åt upp en hel pizza tror jag. Ofta oroar sig folk över att deras barn inte äter. Med mig är det tvärt om. Matteus äter ofta mer än jag. Å andra sidan har jag nog aldrig sett en så pass aktiv unge, han sitter praktiskt taget aldrig still, så han behöver väl energi. Men en hel pizza? Hur som helst, kompisarna och jag började diskutera det där med jobb - barn och jag undrade om de, som jobbar heltid, upplevde större tillfredsställelse eftersom de fortfarande har lika mycket ansvar och borde få ut mer av jobbet (än jag, då, som jobbar halvtid och för tillfället känner mig allt annat än "förverkligad"). Det verkar som de flesta kände att man inte riktigt lyckas på något plan - man lägger inte ner lika mycket tid och energi på jobbet som man skulle vilja och inte heller spenderar man tillräckligt med tid med sina barn: medioker mamma, medioker på jobbet. Men kanske är det så att man ställer alldeles för stora krav på sig själv. Jag tror till exempel att jag förväntar mig att jag ska känna mig fullkomligt glad och nöjd när jag spenderar en hel dag med Matteus och kommer på mig själv att jag känner mig skyldig och skamsen när jag blir trött, irriterad eller ledsen. Jag har faktiskt väldigt ofta dåligt samvete gentemot Matteus upplever jag. Men sådana känslor måste ju ändå vara fullkomligt normala när man handskas med en tre-åring på trots-humör. Eller? Tänker på förra fredagen när vi var på museum och det var så fruktansvärt mycket folk och Matteus älskade det men jag längtade bara efter min säng och lite lugn och ro och Jesus i himmelen - lunchen var värst. Trängsel överallt och försöka balansera bricka, beställa mat och hålla Matteus i kragen så han inte sprang bort. Såg en mamma med tvillingar och en liten till och undrade hur i all världen hon klarade det där. Visade sig sen att hon hade två par mor- och farföräldrar med sig. Det underlättar ju. Önskade att jag hade hade samma styrka i följe istället för min ständiga, och alltmer enerverande, följeslagare: det dåliga samvetet!
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[274] | Återspårning [0]
 
1
Mar 2007 April 2007 May 2007
S M T O T F L
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30      
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --