GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
29 Mar 2007   07:48:09 pm
En ålderstigen mamma......
När jag var på kurs i höstas träffade jag en kvinna som hade två tonårs-söner, trots att hon var i min ålder. Detta innebär att hon var antagligen 20 eller yngre när hon fick barn. Och det är ju inget konstigt med det, även om man som storstadsbo har vant sig vid förstföderskor som är 35 eller äldre. (Av någon anledning känns det bra att jag klarade den där berömda 35-marginalen, jag lyckades klämma fram Mattues vid den ringa åldern av 33). Hur som helst, denna mor uttryckte stark förvåning över att jag fortfarande upplevde spring av små fötter hemma. ”Du?” Hon fick det att låta som jag var minst 50. (Jag upphör för övrigt aldrig att förvånas över människor som vräker ur sig obetänkligheter som kan såra andra. Jag menar, om nu den här damen tyckte att jag var så förfärligt till åren att jag väl behövde rullator för att ta mig mellan spjälsäng och kök, då kanske hon kunde hålla det för sig själv? Eller kanske dela med sig av sina åsikter vid nästa mammagruppsmöte i hennes främlingsfientliga, republikanska och strängt religiösa hemstad i USAs midland (det där sista har jag hittat på, men tro mig, jag är mycket insiktsfull vad gäller sådana här saker)).

En liknande sak hände faktiskt när Matteus och jag fikade med våra grannar (läs: Matteus sprang runt som en vettvilling på Starbucks och plockade bland kaffepaket medan jag försökte hålla ett normalt samtal igång). Men då var det mest komiskt. Jag nämnde att min farmor var sjuk i cancer och nära slutet, men att hon var gammal, över nittio. ”Your grandmother??? Wow”. Återigen, ungefär som jag var 50 och det var helt fantastiskt att min farmor fortfarande fanns på denna jorden, trots min betänkliga ålder.

Möjligen ser man äldre ut än man tror. När jag ser mig själv i spegeln tycker jag fortfarande att jag ser ut som när jag var 20. En snabb titt i fotoalbumet får en ju snabbt på andra tankar: riktigt så roligt var det inte. Mamma sa en gång att man åldras liksom bara på utsidan, aldrig på insidan. Med andra ord tror man inom sig att man fortfarande är ung, man känner sig ung och vill vara ung. Det är bara kroppen som strejkar.

Det är lustigt, när jag var tjugo eller så ville jag göra revolt mot allt vad rynkkrämer heter. Varför får inte kvinnor åldras ifred, deklarerade jag: detta är förfärligt och vi borde göra revolt. Alla kvinnor. Tillsammans. Sen plötsligt är man 36 och tycker att det börjar bli lite rynkigt kring ögonen och jag sneglar i alla fall på svindyra krämer på apoteket eller i varuhus.

Det är lite deprimerande att veta att för inte så länge sen blev man kallad ”geriatric mom” (ja ålderstigen alltså!) om man födde barn efter 35. Tiderna har ju förändrats lite. Den amerikanske presidentkandidaten John Edwards fru var 48 när hon fick sitt andra barn. Och Cherie Blair var 45 när hon fick sin yngste son; även Susan Sarandon var 45 när hon födde barn. Men visst tänker man till, och man tänker på riskerna och oroar sig för saker som Downs syndrom (fast 80% av alla barn som föds med Downs syndrom föds av mammor som är under 35). Men det är ju inte bara det där med ålder. Nu när Matteus blivit äldre så har allting blivit så mycket lättare, så mycket mer hanterligt. Och jag tänker nu är det kanske min tur att verkligen satsa på vad jag vill göra, att utveckla mig, att ta tag i karriären igen.....Och samtidigt pockar det på...Det vore mysigt med en till......
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[300] | Återspårning [0]
15 Mar 2007   09:02:32 pm
Egna barn och andras ungar
Häromveckan var vi och besökte ett dagis som vi gärna vill att Matteus ska börja på till hösten. Väl där träffade vi på en ytterst påfrestande liten fyra-åring som har en tillika påfrestande tvillingsyster. Jag har träffat dem flera gånger i parken. De har en tillika ansträngande mamma som ständigt verkar gå på adrenalin. Tvillingarna är lill-gamla, klär sig i typ sjömanskostymer och kan redan säga titta månen! på spanska, ivrigt påhejade av sin käcka mamma. Vi stötte således på den lille tvillinggossen när vi gick runt på dagiset med föreståndarinnan och eftersom jag ville visa min bästa sida och vara snäll mot alla barn (dagiset är ett kooperativ, så vare sig man vill eller inte så måste man då och då arbeta på dagiset, sjunga sånger med barnen och så vidare). Så jag sätter mig ner på huk och säger nej men hej lille X är du här, vet du att Matteus kanske ska börja här? Ja, säger pojken och blickar upp mot mig och föreståndarinnan med sina blekblå ögon och krulliga änglahår, "Matteus slår alltid mig när jag ser honom...." "Det var kanske lite av en överdrift", säger jag, och blickar oroligt upp mot föreståndarinnan (shit, nu kommer vi aldrig in på det här dagiset)och drar mig visserligen till minnes en incident när M otvetydigt knuffade den lille pojken. Eftersom jag själv tycker den lille änglepojken är rätt påfrestande med sin spanska måne och lill-gamla kommentarer samt vid just det tillfället stod i grepp att strypa den käcka mamman tyckte jag inte det var så farligt. Just då. (OK, jag medger: under M:s lite bråkiga stadie (från två år till för några månader sen) så VAR jag orolig. Tyckte han slogs och knuffades för mycket och det var säkert mitt fel. Och sen visade det sig att det var inte så farligt. Det gick över. Var kanske bara ett sätt för en extra levnadsglad och uttrycksfull liten kille att göra sig hörd, när språket ännu inte fanns på plats). Ja, hur som helst, föreståndarinnan skrattade lite och sa till änglapojken att det där var nog inte så farligt och skulle han inte fråga Matteus om han vill leka lite?

Det är lustigt, jag retar mig inte på folk så mycket längre. När jag var yngre retade jag mig på typ alla. Men just tvilling-änglabarnens mamma driver mig till vansinne av någon anledning. Kanske är jag avundsjuk för att hon alltid är så ENTUSIASTISK. Så otroligt käck att hon inte kan låta bli att göra Jane-Fonda aerobics rörelser med höfterna och svänga händerna högt över huvudet när barnens kamrater kommer till parken LOOK WHO IS HERE och leker pirat och kurragömma mitt i parken och alltid säger GOOD JOB så fort änglabarnen har åkt rutschbana, lyckats gunga själva eller utfört någon annan minnesvärd prestation.

Men en dag såg jag supermamman på gymet och hon såg trött och sliten ut och jag tänkte kanske försöker hon bara hålla skenet uppe och kände mig skyldig. Och säkert retar sig folk på mig när jag har en entusiastisk dag. För hur det nu är så är det ju något speciellt när Matteus lyckas med någon bedrift i parken. Han är ju världens finaste. Andra föräldrar däremot......
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[345] | Återspårning [0]
04 Mar 2007   09:00:05 pm
Om män och möss
Häromdagen läste jag med intresse en kolumn i DI av Emma Stenström där hon säger att hon är glad att hon inte är man eftersom männen ständigt omyndigförklaras i sin föräldraroll. Det är ju inte så svårt att relatera till det där. Jag vill redan här påpeka att jag skriver ur ett huvudsakligen amerikanskt perspektiv – jag bor i USA sedan sju år tillbaka, jag gifte mig (med en svensk man) och skaffade barn här. Men även om USA och Sverige skiljer sig åt väsentligt vad gäller samhällsstruktur är vissa teman allmängiltiga. Således, ett exempel från amerikansk vardag:

Min före detta chef, K, jobbar heltid och eftersom hennes man har en mindre krävande roll (rent tidsmässigt) som lärare samt arbetar nära deras tre barns skolor och dagis står han listad som första kontaktperson om barnen blir sjuka. En dag får min chef ett samtal från en skolsyster och ombedes omdelbart hämta upp mellansonen som har feber. Fick ni inte tag i min man, frågar K. Nej, honom har vi inte ringt, säger systern då. Och varför inte, frågar K irriterat. Jo, det faller sig helt naturligt att vi i första hand tar kontakt med MAMMAN i sådana här situationer, säger systern. Behövs det verkligen två X-kromosomer för att ge febernedsättande, läsa saga och hålla om ett sjukt barn?

Det är lätt att skylla bristen på framgång på jämställdhetsområdet på samhället och dess förutfattade meningar. Men vem utgör samhället? Det är du. Och jag. Och grannen och chefen och kollegerna. Visst kan företag och myndigheter bidra till en ökad jämlikhet, men en förutsättning är att efterfrågan finnas där. Eftersträvar vi föräldraroller med lika ansvar kan vi nog få det, på lite sikt. Men då måste vi göra oss redo för en radikal samhällsförändring.

Jag vet inte hur många tjejkompisar som klagar över att deras män frågar om varje liten detalj som gäller barnomsorg, som vore de oförmögna att själva fatta ett beslut huruvida den lille ska bytas på, få mer äppeljuice, ha täckjacka eller overall när de går ut. Frågar männen därför att de är genuint osäkra eller för att kvinnan omedvetet etablerat sin roll som allvetande överförälder och förväntar sig, ja, till och med vill ge råd? Det tål att tänka på. Hur som helst tror jag inte kvinnor har en medfödd talang att ta hand om barn, en förmåga som överträffar männens. Forskning som studerat män som blivit ensamstående föräldrar pekar på att män är minst lika förmögna att känna omsorg för sina barn. Men däremot så tar en absolut majoritet av kvinnor huvudansvaret, vare sig de vill eller inte. Inlärda roller, som lägger fruktansvärt mycket ansvar på kvinnan (och så frågar vi oss varför kvinnor inte avancerar - kom igen nu, om man är jourhavande 24 timmar om dygnet är det jobbigt att navigera börsbolag samtidigt) och omyndigförklarar männen.

I en sådan situation måste man dock rannsaka sig själv. Ställa sig frågan: är jag villig att ta huvudansvaret för ekonomin efter säg åtta månaders mamma-ledighet och låta pappan ta över? Är jag villig att låta min man alstra rollen som primary caretaker, dvs ta huvudansvaret för mitt/mina barn? Är jag villig att på nästa cocktailparty säga det är Sven som är hemma med barnen och blir då Sven fortfarande inbjuden till herrklubbarnas möten?

Vi måste våga ifrågasätta etablerade synsätt och inlärda roller och göra oss av med inte särskilt hjälpsamma stereotyper som velour-pappa och stenhård ”manlig” affärskvinna. Vore det inte ganska skönt om vi kunde uppnå en ökad acceptans för alternativa familjebilder?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[327] | Återspårning [0]
 
1
Feb 2007 Mars 2007 Apr 2007
S M T O T F L
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --