GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
29 Mar 2007   07:48:09 pm
En Ă„lderstigen mamma......
NĂ€r jag var pĂ„ kurs i höstas trĂ€ffade jag en kvinna som hade tvĂ„ tonĂ„rs-söner, trots att hon var i min Ă„lder. Detta innebĂ€r att hon var antagligen 20 eller yngre nĂ€r hon fick barn. Och det Ă€r ju inget konstigt med det, Ă€ven om man som storstadsbo har vant sig vid förstföderskor som Ă€r 35 eller Ă€ldre. (Av nĂ„gon anledning kĂ€nns det bra att jag klarade den dĂ€r berömda 35-marginalen, jag lyckades klĂ€mma fram Mattues vid den ringa Ă„ldern av 33). Hur som helst, denna mor uttryckte stark förvĂ„ning över att jag fortfarande upplevde spring av smĂ„ fötter hemma. ”Du?” Hon fick det att lĂ„ta som jag var minst 50. (Jag upphör för övrigt aldrig att förvĂ„nas över mĂ€nniskor som vrĂ€ker ur sig obetĂ€nkligheter som kan sĂ„ra andra. Jag menar, om nu den hĂ€r damen tyckte att jag var sĂ„ förfĂ€rligt till Ă„ren att jag vĂ€l behövde rullator för att ta mig mellan spjĂ€lsĂ€ng och kök, dĂ„ kanske hon kunde hĂ„lla det för sig sjĂ€lv? Eller kanske dela med sig av sina Ă„sikter vid nĂ€sta mammagruppsmöte i hennes frĂ€mlingsfientliga, republikanska och strĂ€ngt religiösa hemstad i USAs midland (det dĂ€r sista har jag hittat pĂ„, men tro mig, jag Ă€r mycket insiktsfull vad gĂ€ller sĂ„dana hĂ€r saker)).

En liknande sak hĂ€nde faktiskt nĂ€r Matteus och jag fikade med vĂ„ra grannar (lĂ€s: Matteus sprang runt som en vettvilling pĂ„ Starbucks och plockade bland kaffepaket medan jag försökte hĂ„lla ett normalt samtal igĂ„ng). Men dĂ„ var det mest komiskt. Jag nĂ€mnde att min farmor var sjuk i cancer och nĂ€ra slutet, men att hon var gammal, över nittio. ”Your grandmother??? Wow”. Återigen, ungefĂ€r som jag var 50 och det var helt fantastiskt att min farmor fortfarande fanns pĂ„ denna jorden, trots min betĂ€nkliga Ă„lder.

Möjligen ser man Àldre ut Àn man tror. NÀr jag ser mig sjÀlv i spegeln tycker jag fortfarande att jag ser ut som nÀr jag var 20. En snabb titt i fotoalbumet fÄr en ju snabbt pÄ andra tankar: riktigt sÄ roligt var det inte. Mamma sa en gÄng att man Äldras liksom bara pÄ utsidan, aldrig pÄ insidan. Med andra ord tror man inom sig att man fortfarande Àr ung, man kÀnner sig ung och vill vara ung. Det Àr bara kroppen som strejkar.

Det Àr lustigt, nÀr jag var tjugo eller sÄ ville jag göra revolt mot allt vad rynkkrÀmer heter. Varför fÄr inte kvinnor Äldras ifred, deklarerade jag: detta Àr förfÀrligt och vi borde göra revolt. Alla kvinnor. Tillsammans. Sen plötsligt Àr man 36 och tycker att det börjar bli lite rynkigt kring ögonen och jag sneglar i alla fall pÄ svindyra krÀmer pÄ apoteket eller i varuhus.

Det Ă€r lite deprimerande att veta att för inte sĂ„ lĂ€nge sen blev man kallad ”geriatric mom” (ja Ă„lderstigen alltsĂ„!) om man födde barn efter 35. Tiderna har ju förĂ€ndrats lite. Den amerikanske presidentkandidaten John Edwards fru var 48 nĂ€r hon fick sitt andra barn. Och Cherie Blair var 45 nĂ€r hon fick sin yngste son; Ă€ven Susan Sarandon var 45 nĂ€r hon födde barn. Men visst tĂ€nker man till, och man tĂ€nker pĂ„ riskerna och oroar sig för saker som Downs syndrom (fast 80% av alla barn som föds med Downs syndrom föds av mammor som Ă€r under 35). Men det Ă€r ju inte bara det dĂ€r med Ă„lder. Nu nĂ€r Matteus blivit Ă€ldre sĂ„ har allting blivit sĂ„ mycket lĂ€ttare, sĂ„ mycket mer hanterligt. Och jag tĂ€nker nu Ă€r det kanske min tur att verkligen satsa pĂ„ vad jag vill göra, att utveckla mig, att ta tag i karriĂ€ren igen.....Och samtidigt pockar det pĂ„...Det vore mysigt med en till......
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[303] | Ćterspćrning [0]
15 Mar 2007   09:02:32 pm
Egna barn och andras ungar
HÀromveckan var vi och besökte ett dagis som vi gÀrna vill att Matteus ska börja pÄ till hösten. VÀl dÀr trÀffade vi pÄ en ytterst pÄfrestande liten fyra-Äring som har en tillika pÄfrestande tvillingsyster. Jag har trÀffat dem flera gÄnger i parken. De har en tillika anstrÀngande mamma som stÀndigt verkar gÄ pÄ adrenalin. Tvillingarna Àr lill-gamla, klÀr sig i typ sjömanskostymer och kan redan sÀga titta mÄnen! pÄ spanska, ivrigt pÄhejade av sin kÀcka mamma. Vi stötte sÄledes pÄ den lille tvillinggossen nÀr vi gick runt pÄ dagiset med förestÄndarinnan och eftersom jag ville visa min bÀsta sida och vara snÀll mot alla barn (dagiset Àr ett kooperativ, sÄ vare sig man vill eller inte sÄ mÄste man dÄ och dÄ arbeta pÄ dagiset, sjunga sÄnger med barnen och sÄ vidare). SÄ jag sÀtter mig ner pÄ huk och sÀger nej men hej lille X Àr du hÀr, vet du att Matteus kanske ska börja hÀr? Ja, sÀger pojken och blickar upp mot mig och förestÄndarinnan med sina blekblÄ ögon och krulliga ÀnglahÄr, "Matteus slÄr alltid mig nÀr jag ser honom...." "Det var kanske lite av en överdrift", sÀger jag, och blickar oroligt upp mot förestÄndarinnan (shit, nu kommer vi aldrig in pÄ det hÀr dagiset)och drar mig visserligen till minnes en incident nÀr M otvetydigt knuffade den lille pojken. Eftersom jag sjÀlv tycker den lille Ànglepojken Àr rÀtt pÄfrestande med sin spanska mÄne och lill-gamla kommentarer samt vid just det tillfÀllet stod i grepp att strypa den kÀcka mamman tyckte jag inte det var sÄ farligt. Just dÄ. (OK, jag medger: under M:s lite brÄkiga stadie (frÄn tvÄ Är till för nÄgra mÄnader sen) sÄ VAR jag orolig. Tyckte han slogs och knuffades för mycket och det var sÀkert mitt fel. Och sen visade det sig att det var inte sÄ farligt. Det gick över. Var kanske bara ett sÀtt för en extra levnadsglad och uttrycksfull liten kille att göra sig hörd, nÀr sprÄket Ànnu inte fanns pÄ plats). Ja, hur som helst, förestÄndarinnan skrattade lite och sa till Ànglapojken att det dÀr var nog inte sÄ farligt och skulle han inte frÄga Matteus om han vill leka lite?

Det Àr lustigt, jag retar mig inte pÄ folk sÄ mycket lÀngre. NÀr jag var yngre retade jag mig pÄ typ alla. Men just tvilling-Ànglabarnens mamma driver mig till vansinne av nÄgon anledning. Kanske Àr jag avundsjuk för att hon alltid Àr sÄ ENTUSIASTISK. SÄ otroligt kÀck att hon inte kan lÄta bli att göra Jane-Fonda aerobics rörelser med höfterna och svÀnga hÀnderna högt över huvudet nÀr barnens kamrater kommer till parken LOOK WHO IS HERE och leker pirat och kurragömma mitt i parken och alltid sÀger GOOD JOB sÄ fort Ànglabarnen har Äkt rutschbana, lyckats gunga sjÀlva eller utfört nÄgon annan minnesvÀrd prestation.

Men en dag sÄg jag supermamman pÄ gymet och hon sÄg trött och sliten ut och jag tÀnkte kanske försöker hon bara hÄlla skenet uppe och kÀnde mig skyldig. Och sÀkert retar sig folk pÄ mig nÀr jag har en entusiastisk dag. För hur det nu Àr sÄ Àr det ju nÄgot speciellt nÀr Matteus lyckas med nÄgon bedrift i parken. Han Àr ju vÀrldens finaste. Andra förÀldrar dÀremot......
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[345] | Ćterspćrning [0]
04 Mar 2007   09:00:05 pm
Om mÀn och möss
HĂ€romdagen lĂ€ste jag med intresse en kolumn i DI av Emma Stenström dĂ€r hon sĂ€ger att hon Ă€r glad att hon inte Ă€r man eftersom mĂ€nnen stĂ€ndigt omyndigförklaras i sin förĂ€ldraroll. Det Ă€r ju inte sĂ„ svĂ„rt att relatera till det dĂ€r. Jag vill redan hĂ€r pĂ„peka att jag skriver ur ett huvudsakligen amerikanskt perspektiv – jag bor i USA sedan sju Ă„r tillbaka, jag gifte mig (med en svensk man) och skaffade barn hĂ€r. Men Ă€ven om USA och Sverige skiljer sig Ă„t vĂ€sentligt vad gĂ€ller samhĂ€llsstruktur Ă€r vissa teman allmĂ€ngiltiga. SĂ„ledes, ett exempel frĂ„n amerikansk vardag:

Min före detta chef, K, jobbar heltid och eftersom hennes man har en mindre krÀvande roll (rent tidsmÀssigt) som lÀrare samt arbetar nÀra deras tre barns skolor och dagis stÄr han listad som första kontaktperson om barnen blir sjuka. En dag fÄr min chef ett samtal frÄn en skolsyster och ombedes omdelbart hÀmta upp mellansonen som har feber. Fick ni inte tag i min man, frÄgar K. Nej, honom har vi inte ringt, sÀger systern dÄ. Och varför inte, frÄgar K irriterat. Jo, det faller sig helt naturligt att vi i första hand tar kontakt med MAMMAN i sÄdana hÀr situationer, sÀger systern. Behövs det verkligen tvÄ X-kromosomer för att ge febernedsÀttande, lÀsa saga och hÄlla om ett sjukt barn?

Det Àr lÀtt att skylla bristen pÄ framgÄng pÄ jÀmstÀlldhetsomrÄdet pÄ samhÀllet och dess förutfattade meningar. Men vem utgör samhÀllet? Det Àr du. Och jag. Och grannen och chefen och kollegerna. Visst kan företag och myndigheter bidra till en ökad jÀmlikhet, men en förutsÀttning Àr att efterfrÄgan finnas dÀr. EfterstrÀvar vi förÀldraroller med lika ansvar kan vi nog fÄ det, pÄ lite sikt. Men dÄ mÄste vi göra oss redo för en radikal samhÀllsförÀndring.

Jag vet inte hur mÄnga tjejkompisar som klagar över att deras mÀn frÄgar om varje liten detalj som gÀller barnomsorg, som vore de oförmögna att sjÀlva fatta ett beslut huruvida den lille ska bytas pÄ, fÄ mer Àppeljuice, ha tÀckjacka eller overall nÀr de gÄr ut. FrÄgar mÀnnen dÀrför att de Àr genuint osÀkra eller för att kvinnan omedvetet etablerat sin roll som allvetande överförÀlder och förvÀntar sig, ja, till och med vill ge rÄd? Det tÄl att tÀnka pÄ. Hur som helst tror jag inte kvinnor har en medfödd talang att ta hand om barn, en förmÄga som övertrÀffar mÀnnens. Forskning som studerat mÀn som blivit ensamstÄende förÀldrar pekar pÄ att mÀn Àr minst lika förmögna att kÀnna omsorg för sina barn. Men dÀremot sÄ tar en absolut majoritet av kvinnor huvudansvaret, vare sig de vill eller inte. InlÀrda roller, som lÀgger fruktansvÀrt mycket ansvar pÄ kvinnan (och sÄ frÄgar vi oss varför kvinnor inte avancerar - kom igen nu, om man Àr jourhavande 24 timmar om dygnet Àr det jobbigt att navigera börsbolag samtidigt) och omyndigförklarar mÀnnen.

I en sĂ„dan situation mĂ„ste man dock rannsaka sig sjĂ€lv. StĂ€lla sig frĂ„gan: Ă€r jag villig att ta huvudansvaret för ekonomin efter sĂ€g Ă„tta mĂ„naders mamma-ledighet och lĂ„ta pappan ta över? Är jag villig att lĂ„ta min man alstra rollen som primary caretaker, dvs ta huvudansvaret för mitt/mina barn? Är jag villig att pĂ„ nĂ€sta cocktailparty sĂ€ga det Ă€r Sven som Ă€r hemma med barnen och blir dĂ„ Sven fortfarande inbjuden till herrklubbarnas möten?

Vi mĂ„ste vĂ„ga ifrĂ„gasĂ€tta etablerade synsĂ€tt och inlĂ€rda roller och göra oss av med inte sĂ€rskilt hjĂ€lpsamma stereotyper som velour-pappa och stenhĂ„rd ”manlig” affĂ€rskvinna. Vore det inte ganska skönt om vi kunde uppnĂ„ en ökad acceptans för alternativa familjebilder?
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[327] | Ćterspćrning [0]
 
1
Feb 2007 Mars 2007 Apr 2007
S M T O T F L
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays portrÀtt
I vÀntans tider och sen de dÀr första helvetiska veckorna..
JÀmstÀlldhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas sjÀlvplÄgeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
BacillskrÀck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --