GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
18 Feb 2007   09:36:56 pm
Luft att andas
Det finns ingenting så läskigt som att oroa sig för sitt barns hälsa. Jag kommer ihåg när jag var gravid och hur jag kunde oroa mig för hur det skulle bli om mitt barn blev svårt sjukt. Hur skulle jag klara det? Jag, med min något neurotiska läggning och tendenser till hypokondri. Och sen vänjer man sig. Först vid rutinbesöken hos doktorn - först en gång i månaden eller vad det nu var, sen sex-månaders kontroll, nio-månaders kontroll......sen svåra förkylningar, öroninflammation och getingstick hemma hos kompisarna A och P, precis bredvid munnen och M svullnade upp som en ballong och det var panik och in i bilen och köra fort fort till Ängelholms sjukhus. Och sen kom astman. Men det senare är svårt att vänja sig vid. Att se ens barn kämpa för luft är så fruktansvärt och på något sätt går man ständigt omkring med en latent oro för att det ska ske, att M ska få andnöd.

I Matteus fall började astman när han var kring två år. En vanlig förkylning ledde till luftvägsproblem, och sen var karusellen igång. Varje gång han drabbades av en förkylning kom astman som ett brev på posten. Länge hoppades vi ju att det var en engångsföreteelse, inte har väl Matteus astma - han som är så aktiv. Jag föreställde mig att astmatiska barn var bleka och glåmiga och håglösa. Så behöver inte vara fallet. Matteus har till exempel kämpat för luft samtidigt som han sprungit runt och sjungit blinka lilla stjärna. Det var första gången jag tog honom till akutmottagningen - ringde doktorn och sa att medicinen verkar inte funka, bröstet sjunker inåt när han andas - vad ska jag göra? Åk till sjukhuset, säger doktorn. Min kompis C var där och följde med. Det hela kändes fullkomligt surrealistiskt, då M var på strålande humör i baksätet och inget tydde på att han mådde dåligt, förutom att hans bröst sjönk in för varje andetag. Det såg läskigt ut. När vi kom till sjukhuset kollade de hans syrenivå och sen var det in på avdelningen och han fick orala steroider samt ett antal doser luftvidgande medicin.

Sen dess har vi kunnat sköta honom hemma, när astman satt in. Det hjälper att han får kontinuerlig preventiv medicin. Men förra veckan var vi tvungna att åka till sjukhuset igen. När jag hämtar M på dagis är han håglös och börjar gråta. Visar sig att han har 39.7 graders feber - jävla dagis, har de ingen som helst koll? - visar sig också att han har väldigt ytlig anding. På grund av febern, visar det sig, men det vet ju inte jag och jag blir orolig och ringer doktorn som säger åk till sjukhuset, om han är håglös och inte har energi kan det vara syrebrist på grund av lunginflammation och inte vet jag om det är doktorn som överreagerar men om det är något jag prioriterar i livet så är det att min son ska få luft, andas fritt och jag ringer F som kommer och hämtar och jag bär M som är slapp som en säck potatis och in i bilen och iväg till sjukhuset. Sen händer något märkligt. Efter 20 minuters färd är vi framme och M har plötsligt vaknat till liv. Springer runt i väntrummet och vill rita med kritor, titta på TV, leka med bilar och runt oss sitter barn och hostar som om de har både lunginflammation och TBC i någon svårartad kombination och jag tänker var vi inte sjuka innan vi kom hit så blir vi. Och sen kollar sjuksköterskan feber och syrenivå, som båda är helt O.K. , men vi bör ändå träffa doktorn tycker sjuksköterskan. Efter två timmars väntan bestämmer vi oss dock för att åka utan att träffa doktorn, upplever att för varje minut vi stannar där ökar risken att utsätta sig för någon annan smitta, M verkar helt återställd och blir det värre får vi åka tillbaka.

Sedan utspelar sig något märkligt, efter samma mönster, fyra dagar i rad. M sover bra på natten, mår fint på morgonen och kan vara ute och leka och sen på eftermiddagen får han hög feber och blir matt och håglös. Efter lite febernedsättande medicin mår han bra igen, sover fint, är helt O.K. nästa dag, tills han drabbas av febertopp igen på kvällen. I samband med febern andas han också väldigt ytligt och innan jag har kopplat samman de två försöker jag ge honom luftvidgande medicin.

Det värsta är de nätter man vakar. I och med M:s astma vet man aldrig riktigt säkert om det är en "vanlig" hosta han har, eller om det är astma på gång. Jag har ibland legat inne i M:s rum på natten och lyssnat på hans andedräkt och det knyter sig i magen när den verkar för snabb, för ytlig. Man oroar sig. När han faktiskt har haft astma mitt i natten sitter man där och hjälper honom att andas in medicin och hoppas innerligt att det ska verka, att han ska få luft, lugnt och fint. Ibland oroar man sig för att man är för aggressiv med medicinen och ibland undrar man om man är för restriktiv, eftersom man inte vill övermedicinera. Det sägs att det där med att oroa sig, det ska man sluta med för det gör ju ingen människa glad. Det hjälper ju inte att oroa sig - i 99% av fallen inträffar ju aldrig det där man oroar sig för. Måhända är det svårt att tillämpa denna rationella ansats vad gäller småbarnsföräldrar. I alla fall på mig.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[550] | Återspårning [0]
02 Feb 2007   08:16:43 pm
Pappa tittar på gubbar
Förra fredagen var Matteus på bio för första gången. Vi såg "Happy Feet" - en väldigt söt film om en liten pingvin som så gärna vill dansa, men alla andra pingviner vill bara sjunga och i början är det jobbigt för Happy Feet som bara vill steppa, och alla tittar konstigt på honom, och den tjejpingvin han är kär i tänder inte på hans dans, så han ger sig iväg och till slut hittar han ett gäng minipingviner med sydamerikanska gener som dansar salsa och med ökat självförtroende kan Happy Feet återvända till sin ursprungliga koloni och gör ett kombinerat dans- och sång nummer för att charma sitt hjärtas dam och till slut lyckas han även rädda fisken från att utrotas i Antarktis (eller var de nu befinner sig) och det hela slutar så lyckligt och jag satt och stampade takten med fötterna hela tiden och fick danslust. M klarade sig jättebra, och satt still nästan hela tiden. Det hela var mycket lyckat, förutom att det blåste in kall luft i salongen och jag oroade mig för att M skulle få lunginflammation.

Den här veckan skulle F gå på bio på sin "lediga kväll". Matteus frågade om pappa skulle gå och se pingviner och det skulle han ju inte och jag funderade på hur jag skulle formulera det, eftersom Scorseses The Departed bäst beskrivs som en film om många svekfulla och manipulerande män som sysslar med att skjuta ihjäl andra svekfulla läbbiga karlar. Jag nöjde mig till slut med förklaringen att pappa skulle gå på bio och titta på gubbar. Åh, I love gubbar, säger M, som älskar både det ena och det andra beroende på humör och jag tänkte på hur det hela lätt skulle kunna missförstås, dels pappa som går och tittar på andra gubbar och så en tre-åring som minsann älskar gubbar också. Påminner mig om några vänner vars fyra-åring hade sett pappa naken och sagt att hon tyckte att pappas penis såg ut som en gullig nallebjörn. Man kan ju tänka sig hur en sådan kommentar lätt missuppfattas av dagispersonal eller så.

På tal om det så brukade M's lilla flickvän MA säga på dagis att "my daddy is going to get me" istället för det kanske lite mer vanliga "my daddy is going to pick me up". Sen började hon säga till sina kompisar att "my daddy is going to get you" och detta kan ju återigen missuppfattas - hur ska dagispersonalen kunna vara helt säkra på att MA:s pappa T verkligen är den oskyldiga musiker han utger sig för att vara? Kanske går han runt och hotar MA:s kompisars föräldrar på dagtid som värsta maffiosen. Dagispersonalen frågade MA vad hon egentligen menade och dryftade även ärendet med T och P som bedyrade att T normalt sett inte är ute efter att get anybody.

På tal om språkförbistring så var jag på lunch med svenska Handelskammaren häromveckan och när jag kommer ut efter två timmar och sätter på mobiltelefonen ser jag att jag har ett missat samtal från dagis. Jag blir genast orolig och fumlar med stelfrusna fingrar för att få fram meddelanden och lyssnar av följande. "Eh, yeah, this is J from Mulberry. Matteus had a small accident today, so could you call us........" ACCIDENT? ACCIDENT????? Mitt barn! Har han slagit sig? Ramlat omkull? Har någon bitit honom - har det gått hål, har han blivit påkörd ramlat ner från klätterställningen stångat huvudet i väggen, halkat i korridoren, ramlat från en trehjuling, ätit tvättmedel för i helvete vaddå accident och jag ringer snabbt dagis och får J på tråden och han pratar släpigt som vanligt och upprepar att M haft en accident och kan jag vara vänlig och ta med nya kläder? Då trillar myntet ner. Matteus har haft en liten olycka i bemärkelsen kissat eller bajsat på sig. Men säg då det, karl. Man slänger sig inte med ord som OLYCKOR när man talar med småbarnsföräldrar; när det handlar om små barn, mitt barn, min förstfödde och världens finaste. Du kan säga vad som helst vad gäller kroppsliga vätskor; kiss, kräk, bajs, det generar mig inte. Men jag kan inte ta det andra. Inte den andra typen av olyckor. Inte på min mobiltelefon. Inte någonsin.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[330] | Återspårning [0]
 
1
Jan 2007 Februari 2007 Mar 2007
S M T O T F L
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28    
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --