GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
26 Jan 2007   09:53:02 pm
Totalt pannkakskaos
Tidigare hade M tvÄ bÀsta kompisar pÄ dagis: S och P. Alltid nÀr jag frÄgade hur det var pÄ dagis fick jag svaret: S! och P! Med andra ord verkade det som hela behÄllningen av dagis var just vÀnnerna. Vilket ju Àr logiskt. Hur som helst, bÄde P och S bytte tyvÀrr dagis i höstas, mot ett bÀttre, universitetsaffilierat, i nÀrheten (dÀr Àven vi stÄr i kö för att komma in. SÄ Àr det hÀr i U.S.A. FrÄn tidig Älder stÄr det klart att man fÄr kÀmpa om de bÀsta programmen och skolorna. För min del handlar det mest om en kamp att Äterförena M med sina kompisar.)

I lördags fick M trĂ€ffa sina gamla kompisar pĂ„ P:s tre-Ă„rskalas, vilket han naturligtvis tyckte var urkul. Jag beslöt mig för att försöka sammanföra de tre lite oftare, Ă€ven om de inte lĂ€ngre gĂ„r pĂ„ samma dagis. Jag föreslog dĂ€rför för S's mamma Je (som jag kĂ€nner rĂ€tt vĂ€l) att vi skulle trĂ€ffas och Ă€ta middag tillsammans efter dagis i veckan. Jag föreslog ett crĂȘperie (pannkaksstĂ€lle alltsĂ„) i nĂ€rheten. F var bortrest som vanligt och det vore skönt att slippa laga middag. Till min glĂ€dje nappade Ă€ven P:s mamma R pĂ„ idĂ©n. De tre musketörerna Ă„terförenade, vad kul de skulle ha, och middag skulle vi fĂ„ pĂ„ köpet. Dessutom skulle vi vuxna fĂ„ tid att samsprĂ„ka, utbyta jobberfarenheter och planera för nĂ„gon framtida kvĂ€ll nĂ€r vi kunde gĂ„ ut och ta en drink utan barn.

Det hela börjar med att jag hÀmtar M pÄ dagis, dÀr de övriga ansluter sig. M Àr eld och lÄgor och skriker PANCAKES till alla som gÄr förbi; han hoppar jÀmfota av glÀdje nÀr han fÄr syn pÄ S och P. M snarare dansar Àn gÄr till pannkaksstÀllet och jag fröjdas Ät hans glÀdje; vilken synnerligen bra idé jag kom pÄ, att Äterförena oss alla pÄ detta sÀtt.

VÀl framme, och nÀr alla satt sig (utom M och S som stÄr pÄ bordet) försöker vi samordna avklÀdning samt bestÀllning. Ljudvolymen Àr synnerligen hög och nÀr en brandbil kör förbi trumpetar S och M unisont: FIRETRUCK sÄ högt att samtliga (och dÄ menar jag samtliga) pÄ pannkaksstÀllet vÀnder sig om; hÀlften ler och hÀlften ser rÀtt besvÀrade ut. De ljud som emanerar frÄn vÄrt bord reduceras aldrig efter detta, utan ligger kvar pÄ en nivÄ strax över det uthÀrdliga. S och M tÀvlar i att vara högst och bÄda killarna har synnerligen penetrerande röster. Om man sÀger sÄ.

NÀr vi Àntligen fÄtt pannkakorna pÄ bordet och de tre musketörerna samordnat sÄ att alla fÄtt precis lika mycket, och rÀtt blandning, av vatten, Àppeljuice och tranbÀrssaft, lyckas Je nÄgorlunda sammanhÀngande redogöra för en sann och rolig historia som figurerat pÄ morgonens TV-nyheter samma dag. Det handlade om en familj bestÄende av mamma, pappa och en vild tre-Äring som blivit ombedda att kliva av sitt plan dÄ de inte lyckats spÀnna fast tre-Äringen i dennes flygplansstol. Det förelÄg en sÀkerhetssrisk och tre-Äringen utgjorde uppenbarligen ett orosmoment. Det lÀt ju inte klokt tyckte vi och vad Àr det för förÀldrar som inte lyckas kontrollera sitt barn; lÄta henne krypa under sitt sÀte och inte lyckas tvinga ner henne i stolen. TvÄ förÀldrar mot ett litet barns (visserligen starka) vilja! DÄ har det gÄtt bra lÄngt. Tur att man sjÀlv har lite pli pÄ sina barn.

UngefÀr vid den hÀr tidpunkten börjar vÄr egen middagsscen att urarta fullstÀndigt. Ljudvolymen Àr högre Àn nÄgonsin. Efter halvÀtna pannkakor ska S pÄ toaletten, M blir upprörd att inte han fÄr gÄ och hÀnger pÄ handtaget, varpÄ S:s lille bror J (1,5 Är) blir helt vansinnig och börjar skrika i sin barnstol eftersom han inte fÄr dricka juice ur flaskan, M blir rastlös och springer fram och tillbaka i restaurangen som en vettvilling. J kryper in under bordet och S bestÀmmer sig efter sitt toalettbesök för att rusa ut ur restaurangen. Efter att ha jagat S och M ett tag och blivit bemötta av alltmer skeptiska ögonkast frÄn restaurangens övriga gÀster bestÀmmer vi oss för att gÄ. Jag vÀnder mig om för att grabba tag i M:s mössa, dÄ jag plötsligt, ur ögonvrÄn, ser M vrÀka upp dörren till pannkaksstÀllet, tÀtt följd av en vaggande, men snabb, liten J, en nanosekund senare Àr de ute pÄ trottoaren och springer i riktning mot dagis. Jag kastar mig ut och fÄngar upp J under ena armen samtidigt som jag grabbar tag i M med den andra och jag Àr rasande och orolig och full i skratt pÄ samma gÄng. TillÀggas ska att restaurangen har stora panoramafönster som vetter mot trottoaren och samtliga gÀster har kunnat beskÄda barnens flykt och det inte helt graciösa uppfÄngandet av de smÄ.

R, Je och jag Àr eniga om att vi ska undvika gemensamma barnmiddagar under veckodagarna. Vi inser ocksÄ att det föreligger en inte helt osannolik risk att nÄgon gÄng i framtiden bli avkastad frÄn en flight.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[334] | Ćterspćrning [0]
20 Jan 2007   04:47:08 pm
Frihet under ansvar
HÀromhelgen var vi ute hos nÄgra vÀnner som bor mitt i skogen. Praktiskt taget. De tog steget och flyttade ut frÄn stan och kampen mot avgaser, trafikstockningar och obefintliga parkeringsplatser Àr nu ersatt av krig mot fÀstingar, myggor, grodor och en och annan prÀrievarg.

Som alltid nÀr man Àter middag med goda vÀnner som ocksÄ har barn brottas man med följande dilemma: hur vÀger man det faktum att barnen mÄste fÄ vara involverade och delta i festen mot behovet att fullföja en mening och ha en nÄgorlunda konstruktiv dialog vuxna emellan? Efter ett tag tröttnar man pÄ att slÀpas frÄn bordet med en halvtuggad laxbit i munnen för att inspektera legobygge, leka brandbil eller koja. Kort sagt: ibland Àr det rÀtt skönt att sÀtta pÄ Pippi LÄngstrump i en timme eller sÄ och lÀppja pÄ rödvinet ifred. Detta kÀnns dock aldrig helt tillfredsstÀllande. Jag drabbas alltid av dÄligt samvete nÀr jag ser M sitta helt hypnotiserad av TV:n. Men det Àr en avvÀgning, som sagt.

Medan barnen sitter klistrade framför Pippi börjar vi tala om TV-tittande och jag sÀger som det Àr: M fÄr titta pÄ TV en stund pÄ morgonen innan frukost samt medan jag eller F lagar mat. Jag behöver helt enkelt lite lugn och ro för att förbereda middagen. E, som har tvÄ barn, sÀger att hon vÀljer att istÀllet involvera barnen i matlagningen. Ge dem lite ansvar, sÀger hon och menar att barnen fÄr sitta kring henne och tugga pÄ morötter eller smÄfila lite pÄ nÄgon tomat eller paprika medan hon fixar maten. Det Àr ju ett sÀtt att umgÄs. Helt enligt Anna Wahlgren alltsÄ. Jag drabbas genast av dÄligt samvete, varför kan inte jag ocksÄ involvera M i matlagningen, vi borde umgÄs mer och han bör inte titta pÄ TV. Sagt och gjort, inspirerad av E bestÀmmer jag mig för att göra ett försök pÄ mÄndagen.

Ugnspannkaka stÄr pÄ menyn. Jag börjar operation involvera M i matlagningen. Vill du hjÀlpa mig att hÀlla i mjölken? Nej, vrÄlar M. Kanske röra i bunken? Nej, vrÄlar M. Till slut enas vi om att han ska hjÀlpa mig att diska och stÄende pÄ en stol vrÀker M ner samtliga bestick frÄn bestickstÀllet i diskhon och ner i sink-erator som helt enkelt Àr en form av avfallstrumma nedanför diskhon, trycker man pÄ en knapp sÄ mosar den sönder grönsaker och annat som slunkit ner. Sen vill M laga pannkaka. Det Àr lite sent, eftersom den redan stÄr i ugnen, sÄ M passar pÄ att stÀnka ner sig sjÀlv och mig med diskvatten. Men hur det nu Àr sÄ blir allting diskat och Àven om det tar tre gÄnger sÄ lÄng tid sÄ Àr det ju faktiskt en poÀng att ha honom med. Och sen hjÀlper M mig att duka. En tallrik i taget och gaffeln hamnar i glaset och kniven Ät fel hÄll, men vad gör vÀl det, för han Àr delaktig. Ha, ha, vi klarade det! NÀr F kommer hem frÄn jobbet kÀnner jag mig som en hemmafru frÄn 50-talet som bjuder pÄ framdukat bord, tÀnda ljus, servetter och hela köret och en nytvÀttad M lyser upp som en sol nÀr pappa kommer hem, och allt Àr diskat och diskbÀnken skiner som ny. För sÀkerhets skull informerar jag F om att han inte nödvÀndigtvis ska vÀnja sig vid den hÀr typen av vÀlkomnande. Man Àr ju bara mÀnniska.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[319] | Ćterspćrning [0]
07 Jan 2007   08:55:23 pm
Att flyga med barn
Nyss hemkommen frĂ„n tvĂ„ veckors semester i Sverige. Ännu en gĂ„ng Ă€r det bekrĂ€ftat: det Ă€r jĂ€kligt jobbigt att flyga med smĂ„ barn. ÄndĂ„ flyger vi med Icelandair som har vĂ€rldens gulligaste flygvĂ€rdinnor. Verkligen. De har massor av tĂ„lamod och förstĂ„r att om man sĂ€ger att man behöver mat NU eftersom barnen trixar sĂ„ trollar de fram en lĂ„da mat, och de ler och Ă€r vĂ€nliga och Ă€r pĂ„ det hela taget sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n deras amerikanska motsvarighet som man kan komma. Om man nu fĂ„r generalisera. Dessutom ser de sĂ„ dĂ€r oförskĂ€mt frĂ€scha ut. Det kanske Ă€r för att de badar i varma kĂ€llor och dricker omega 3-stinna oljor nĂ€r de inte Ă€r ute och flyger. Vad vet jag. Hur som helst, man kan inte lĂ„ta bli att kĂ€nna sig lite blek och ful i jĂ€mförelse, nĂ€r man sitter dĂ€r med sömndrucken blick, rufsigt hĂ„r och en blandning av Ă€ppeljuice och söndersmulad bulle pĂ„ tröjan.

M funkar bra pÄ flyg. Tycker han sjÀlv. Det finns en massa mÀnniskor att söka kontakt med och slÀnga nappar pÄ. Problemet Àr vÀl just att det ska hÀnda nÄgot precis hela tiden. Det ska aktiveras. Ibland Àr det faktiskt lÀttare att ta hand om M sjÀlv, Àn om vi bÄda Àr med. Om bÄde F och jag Àr dÀr kan det ju föreligga olika meningar om vem exakt som "förtjÀnar" lite lugn och ro och vem som borde underhÄlla M. Man tycker att jag har ju bytt tvÄ bajsblöjor i rad, nu kanske jag kan fÄ blÀddra lite i tax-free katalogen och drömma mig bort och jag ORKAR faktiskt inte lÀsa boken om brandbilen/polisbilen/sopbilen/bÀrgningsbilen igen. Om man Àr ensam ansvarig för M Àr det bara att bita ihop. Det Àr ingen idé att bli irriterad eller sur eller undra om man verkligen orkar tre timmar till med en snart tre Är gammal lintott pÄ det dÀr planet. Man gör det man mÄste.

NÀr vi skulle Äka till Sverige i julas var planet försenat. Vi skulle Äkt klockan 20.30 och kom inte ivÀg förrÀn 00.30. DÄ var man rÀtt trött. NÀr vi Àntligen kommer fram till Rejkvavik fÄr vi reda pÄ att vi Àr försenade ytterligare fem timmar. Och dÄ tÀnker man: nej, det gÄr inte. Jag Àr för trött. Det finns inget kafé öppet och jag har inte sovit en blund och jag vill duscha och sova och vila mig och vad ska vi göra pÄ vÀrldens trÄkigaste flygplats i fem timmar? M tog dock det hela med ro och var villig att undersöka flygplatsens alla hörn. Framförallt taxfree butiken. Köpa den, mamma? Vill ha bil, mamma. Vill köpa dockan mamma! Köpa, köpa, köpa. Vad Àr detta för samhÀlle, dÀr kapitalismen slÄr sina klor i oskyldiga barn? VaddÄ köpa, köpa, köpa, hÀr kan man leka kull och kurragömma alldeles gratis och sitta och lÀsa bok med sina förÀldrar och för övrigt kan man inte köpa allt. Ibland ljuger man ju friskt fÄr jag medge, typ: nej, vi kan inte köpa brandbilen, vi har inte den typen av pengar - pÄ Island anvÀnder de konstiga pengar. Ofta genomskÄdas dessa genomskinliga lögner snabbt och brutalt: till och med en tvÄ och ett halvt-Äring kan ju rÀkna ut att om man kan köpa kaffe och yogurt för pengarna sÄ kan man ocksÄ köpa en Byggare Bob docka.

Hemma hos min bror fÄr vi se en jÀttefin bok som de gjort om D:s första Är. Full av hÀrliga bilder och dagboksanteckningar. SÄn bok skulle jag ocksÄ vilja ha (nÀsta barn kanske, dÄ man kommer att göra sÄ mycket annorlunda, dÄ allt kommer att bli rÀtt frÄn början och fortsÀtta pÄ det spÄret. Halleluja amen). Just bilderna var sÄ himla hÀrliga: D och J som badar harmoniskt tillsammans med sin far, D och J som bakar pepparkakor och skrattar mot kameran, D och J springer över en sommarÀng, D och J sitter stilla som Ànglar medan pappa paddlar kanot. Lustigt nog inga bilder av J som klipper till D, D som ramlar och slÄr huvudet i glasbordet, J som tappar bÄtnycklarna i vattnet (oj, pappa!) och en arg pappa som anvÀnder ord som inte fÄr tryckas och absolut inte anvÀndas i samtal med barn, ingen bild pÄ trött mamma som hÀmtar barn pÄ dagis. Och sÄ Àr det ju. AllmÀnt sÀtt har man ju sÀllan kameran till hands vid livets lite mindre roliga tillfÀllen och man Àr för övrigt inte sÀrskilt benÀgen att föreviga just dessa ögonblick. PÄ sÄ sÀtt kan man ju ocksÄ lura sig sjÀlv att barnets första Är var en dans pÄ rosor. Eller Ätminstone kan bekanta som tittar i boken/albumet inbilla sig att de dÀr, de har verkligen haft ett lÀtt barn.

Jag tittar i albumet frÄn M:s första Är och möts av ett skrattande barn med glittrande ögon pÄ varje bild. Har vi inbillat oss de dÀr skriken som varade i timtal och alla nÀtter nÀr vi vakade mellan 2 och 5, nÀr man hÀngde mot en lyktstolpe för att man inte orkade gÄ lÀngre eller nÀr man bröt samman mitt i natten? Kanske inte glömt. Men de dÀr minnena bleknar med tiden. Och det Àr vÀl tur. Annars skulle vi ha Ànnu dystrare befolkningsstatistik i vÀstvÀrlden.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[270] | Ćterspćrning [0]
 
1
Dec 2006 Januari 2007 Feb 2007
S M T O T F L
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31    
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays portrÀtt
I vÀntans tider och sen de dÀr första helvetiska veckorna..
JÀmstÀlldhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas sjÀlvplÄgeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
BacillskrÀck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --