GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
26 Jan 2007   09:53:02 pm
Totalt pannkakskaos
Tidigare hade M två bästa kompisar på dagis: S och P. Alltid när jag frågade hur det var på dagis fick jag svaret: S! och P! Med andra ord verkade det som hela behållningen av dagis var just vännerna. Vilket ju är logiskt. Hur som helst, både P och S bytte tyvärr dagis i höstas, mot ett bättre, universitetsaffilierat, i närheten (där även vi står i kö för att komma in. Så är det här i U.S.A. Från tidig ålder står det klart att man får kämpa om de bästa programmen och skolorna. För min del handlar det mest om en kamp att återförena M med sina kompisar.)

I lördags fick M träffa sina gamla kompisar på P:s tre-årskalas, vilket han naturligtvis tyckte var urkul. Jag beslöt mig för att försöka sammanföra de tre lite oftare, även om de inte längre går på samma dagis. Jag föreslog därför för S's mamma Je (som jag känner rätt väl) att vi skulle träffas och äta middag tillsammans efter dagis i veckan. Jag föreslog ett crêperie (pannkaksställe alltså) i närheten. F var bortrest som vanligt och det vore skönt att slippa laga middag. Till min glädje nappade även P:s mamma R på idén. De tre musketörerna återförenade, vad kul de skulle ha, och middag skulle vi få på köpet. Dessutom skulle vi vuxna få tid att samspråka, utbyta jobberfarenheter och planera för någon framtida kväll när vi kunde gå ut och ta en drink utan barn.

Det hela börjar med att jag hämtar M på dagis, där de övriga ansluter sig. M är eld och lågor och skriker PANCAKES till alla som går förbi; han hoppar jämfota av glädje när han får syn på S och P. M snarare dansar än går till pannkaksstället och jag fröjdas åt hans glädje; vilken synnerligen bra idé jag kom på, att återförena oss alla på detta sätt.

Väl framme, och när alla satt sig (utom M och S som står på bordet) försöker vi samordna avklädning samt beställning. Ljudvolymen är synnerligen hög och när en brandbil kör förbi trumpetar S och M unisont: FIRETRUCK så högt att samtliga (och då menar jag samtliga) på pannkaksstället vänder sig om; hälften ler och hälften ser rätt besvärade ut. De ljud som emanerar från vårt bord reduceras aldrig efter detta, utan ligger kvar på en nivå strax över det uthärdliga. S och M tävlar i att vara högst och båda killarna har synnerligen penetrerande röster. Om man säger så.

När vi äntligen fått pannkakorna på bordet och de tre musketörerna samordnat så att alla fått precis lika mycket, och rätt blandning, av vatten, äppeljuice och tranbärssaft, lyckas Je någorlunda sammanhängande redogöra för en sann och rolig historia som figurerat på morgonens TV-nyheter samma dag. Det handlade om en familj bestående av mamma, pappa och en vild tre-åring som blivit ombedda att kliva av sitt plan då de inte lyckats spänna fast tre-åringen i dennes flygplansstol. Det förelåg en säkerhetssrisk och tre-åringen utgjorde uppenbarligen ett orosmoment. Det lät ju inte klokt tyckte vi och vad är det för föräldrar som inte lyckas kontrollera sitt barn; låta henne krypa under sitt säte och inte lyckas tvinga ner henne i stolen. Två föräldrar mot ett litet barns (visserligen starka) vilja! Då har det gått bra långt. Tur att man själv har lite pli på sina barn.

Ungefär vid den här tidpunkten börjar vår egen middagsscen att urarta fullständigt. Ljudvolymen är högre än någonsin. Efter halvätna pannkakor ska S på toaletten, M blir upprörd att inte han får gå och hänger på handtaget, varpå S:s lille bror J (1,5 år) blir helt vansinnig och börjar skrika i sin barnstol eftersom han inte får dricka juice ur flaskan, M blir rastlös och springer fram och tillbaka i restaurangen som en vettvilling. J kryper in under bordet och S bestämmer sig efter sitt toalettbesök för att rusa ut ur restaurangen. Efter att ha jagat S och M ett tag och blivit bemötta av alltmer skeptiska ögonkast från restaurangens övriga gäster bestämmer vi oss för att gå. Jag vänder mig om för att grabba tag i M:s mössa, då jag plötsligt, ur ögonvrån, ser M vräka upp dörren till pannkaksstället, tätt följd av en vaggande, men snabb, liten J, en nanosekund senare är de ute på trottoaren och springer i riktning mot dagis. Jag kastar mig ut och fångar upp J under ena armen samtidigt som jag grabbar tag i M med den andra och jag är rasande och orolig och full i skratt på samma gång. Tilläggas ska att restaurangen har stora panoramafönster som vetter mot trottoaren och samtliga gäster har kunnat beskåda barnens flykt och det inte helt graciösa uppfångandet av de små.

R, Je och jag är eniga om att vi ska undvika gemensamma barnmiddagar under veckodagarna. Vi inser också att det föreligger en inte helt osannolik risk att någon gång i framtiden bli avkastad från en flight.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[331] | Återspårning [0]
20 Jan 2007   04:47:08 pm
Frihet under ansvar
Häromhelgen var vi ute hos några vänner som bor mitt i skogen. Praktiskt taget. De tog steget och flyttade ut från stan och kampen mot avgaser, trafikstockningar och obefintliga parkeringsplatser är nu ersatt av krig mot fästingar, myggor, grodor och en och annan prärievarg.

Som alltid när man äter middag med goda vänner som också har barn brottas man med följande dilemma: hur väger man det faktum att barnen måste få vara involverade och delta i festen mot behovet att fullföja en mening och ha en någorlunda konstruktiv dialog vuxna emellan? Efter ett tag tröttnar man på att släpas från bordet med en halvtuggad laxbit i munnen för att inspektera legobygge, leka brandbil eller koja. Kort sagt: ibland är det rätt skönt att sätta på Pippi Långstrump i en timme eller så och läppja på rödvinet ifred. Detta känns dock aldrig helt tillfredsställande. Jag drabbas alltid av dåligt samvete när jag ser M sitta helt hypnotiserad av TV:n. Men det är en avvägning, som sagt.

Medan barnen sitter klistrade framför Pippi börjar vi tala om TV-tittande och jag säger som det är: M får titta på TV en stund på morgonen innan frukost samt medan jag eller F lagar mat. Jag behöver helt enkelt lite lugn och ro för att förbereda middagen. E, som har två barn, säger att hon väljer att istället involvera barnen i matlagningen. Ge dem lite ansvar, säger hon och menar att barnen får sitta kring henne och tugga på morötter eller småfila lite på någon tomat eller paprika medan hon fixar maten. Det är ju ett sätt att umgås. Helt enligt Anna Wahlgren alltså. Jag drabbas genast av dåligt samvete, varför kan inte jag också involvera M i matlagningen, vi borde umgås mer och han bör inte titta på TV. Sagt och gjort, inspirerad av E bestämmer jag mig för att göra ett försök på måndagen.

Ugnspannkaka står på menyn. Jag börjar operation involvera M i matlagningen. Vill du hjälpa mig att hälla i mjölken? Nej, vrålar M. Kanske röra i bunken? Nej, vrålar M. Till slut enas vi om att han ska hjälpa mig att diska och stående på en stol vräker M ner samtliga bestick från bestickstället i diskhon och ner i sink-erator som helt enkelt är en form av avfallstrumma nedanför diskhon, trycker man på en knapp så mosar den sönder grönsaker och annat som slunkit ner. Sen vill M laga pannkaka. Det är lite sent, eftersom den redan står i ugnen, så M passar på att stänka ner sig själv och mig med diskvatten. Men hur det nu är så blir allting diskat och även om det tar tre gånger så lång tid så är det ju faktiskt en poäng att ha honom med. Och sen hjälper M mig att duka. En tallrik i taget och gaffeln hamnar i glaset och kniven åt fel håll, men vad gör väl det, för han är delaktig. Ha, ha, vi klarade det! När F kommer hem från jobbet känner jag mig som en hemmafru från 50-talet som bjuder på framdukat bord, tända ljus, servetter och hela köret och en nytvättad M lyser upp som en sol när pappa kommer hem, och allt är diskat och diskbänken skiner som ny. För säkerhets skull informerar jag F om att han inte nödvändigtvis ska vänja sig vid den här typen av välkomnande. Man är ju bara människa.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[315] | Återspårning [0]
07 Jan 2007   08:55:23 pm
Att flyga med barn
Nyss hemkommen från två veckors semester i Sverige. Ännu en gång är det bekräftat: det är jäkligt jobbigt att flyga med små barn. Ändå flyger vi med Icelandair som har världens gulligaste flygvärdinnor. Verkligen. De har massor av tålamod och förstår att om man säger att man behöver mat NU eftersom barnen trixar så trollar de fram en låda mat, och de ler och är vänliga och är på det hela taget så långt ifrån deras amerikanska motsvarighet som man kan komma. Om man nu får generalisera. Dessutom ser de så där oförskämt fräscha ut. Det kanske är för att de badar i varma källor och dricker omega 3-stinna oljor när de inte är ute och flyger. Vad vet jag. Hur som helst, man kan inte låta bli att känna sig lite blek och ful i jämförelse, när man sitter där med sömndrucken blick, rufsigt hår och en blandning av äppeljuice och söndersmulad bulle på tröjan.

M funkar bra på flyg. Tycker han själv. Det finns en massa människor att söka kontakt med och slänga nappar på. Problemet är väl just att det ska hända något precis hela tiden. Det ska aktiveras. Ibland är det faktiskt lättare att ta hand om M själv, än om vi båda är med. Om både F och jag är där kan det ju föreligga olika meningar om vem exakt som "förtjänar" lite lugn och ro och vem som borde underhålla M. Man tycker att jag har ju bytt två bajsblöjor i rad, nu kanske jag kan få bläddra lite i tax-free katalogen och drömma mig bort och jag ORKAR faktiskt inte läsa boken om brandbilen/polisbilen/sopbilen/bärgningsbilen igen. Om man är ensam ansvarig för M är det bara att bita ihop. Det är ingen idé att bli irriterad eller sur eller undra om man verkligen orkar tre timmar till med en snart tre år gammal lintott på det där planet. Man gör det man måste.

När vi skulle åka till Sverige i julas var planet försenat. Vi skulle åkt klockan 20.30 och kom inte iväg förrän 00.30. Då var man rätt trött. När vi äntligen kommer fram till Rejkvavik får vi reda på att vi är försenade ytterligare fem timmar. Och då tänker man: nej, det går inte. Jag är för trött. Det finns inget kafé öppet och jag har inte sovit en blund och jag vill duscha och sova och vila mig och vad ska vi göra på världens tråkigaste flygplats i fem timmar? M tog dock det hela med ro och var villig att undersöka flygplatsens alla hörn. Framförallt taxfree butiken. Köpa den, mamma? Vill ha bil, mamma. Vill köpa dockan mamma! Köpa, köpa, köpa. Vad är detta för samhälle, där kapitalismen slår sina klor i oskyldiga barn? Vaddå köpa, köpa, köpa, här kan man leka kull och kurragömma alldeles gratis och sitta och läsa bok med sina föräldrar och för övrigt kan man inte köpa allt. Ibland ljuger man ju friskt får jag medge, typ: nej, vi kan inte köpa brandbilen, vi har inte den typen av pengar - på Island använder de konstiga pengar. Ofta genomskådas dessa genomskinliga lögner snabbt och brutalt: till och med en två och ett halvt-åring kan ju räkna ut att om man kan köpa kaffe och yogurt för pengarna så kan man också köpa en Byggare Bob docka.

Hemma hos min bror får vi se en jättefin bok som de gjort om D:s första år. Full av härliga bilder och dagboksanteckningar. Sån bok skulle jag också vilja ha (nästa barn kanske, då man kommer att göra så mycket annorlunda, då allt kommer att bli rätt från början och fortsätta på det spåret. Halleluja amen). Just bilderna var så himla härliga: D och J som badar harmoniskt tillsammans med sin far, D och J som bakar pepparkakor och skrattar mot kameran, D och J springer över en sommaräng, D och J sitter stilla som änglar medan pappa paddlar kanot. Lustigt nog inga bilder av J som klipper till D, D som ramlar och slår huvudet i glasbordet, J som tappar båtnycklarna i vattnet (oj, pappa!) och en arg pappa som använder ord som inte får tryckas och absolut inte användas i samtal med barn, ingen bild på trött mamma som hämtar barn på dagis. Och så är det ju. Allmänt sätt har man ju sällan kameran till hands vid livets lite mindre roliga tillfällen och man är för övrigt inte särskilt benägen att föreviga just dessa ögonblick. På så sätt kan man ju också lura sig själv att barnets första år var en dans på rosor. Eller åtminstone kan bekanta som tittar i boken/albumet inbilla sig att de där, de har verkligen haft ett lätt barn.

Jag tittar i albumet från M:s första år och möts av ett skrattande barn med glittrande ögon på varje bild. Har vi inbillat oss de där skriken som varade i timtal och alla nätter när vi vakade mellan 2 och 5, när man hängde mot en lyktstolpe för att man inte orkade gå längre eller när man bröt samman mitt i natten? Kanske inte glömt. Men de där minnena bleknar med tiden. Och det är väl tur. Annars skulle vi ha ännu dystrare befolkningsstatistik i västvärlden.
Kategori : Karins Blogg | Postad Av : admin | Kommentarer[263] | Återspårning [0]
 
1
Dec 2006 Januari 2007 Feb 2007
S M T O T F L
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31    
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --