GravidBlogg.se myBloggie 2.1.5 © 2005   
02 Jul 2010   10:12:06 pm
Daddy loves his work
För trettio år sedan släppte James Taylor en skiva som heter "Dad loves his work." Tydligen var detta som gensvar på hans frus önskan att han skulle tillbringa mer tid med sin familj. Undrar vad som skulle hända om man släppte en sån skiva idag. Eller om det var en mamma som gjorde det. Mom loves her work. Frågan är hur ofta det överhuvudtaget sker att mannen ber sin hustru tillbringa mer tid med barnen? Kanske oftare än jag tror. Kanske umgås jag i kretsar där majoriteten sitter fast i traditionella roller, vilket gör att min bild av verkligheten är något skev. Men jag har en känsla av att även om både pappa och mamma älskar sina jobb, så finns det en förväntan att mammans kärlek till barnen väger tyngre. Än mannens. Här i USA blev det mycket rabalder när Ayelet Waldman bekände att hon älskar sin man mer än sina barn. Hennes uttalande stöttes och blöttes länge i offentlighetens domstol. I USA fins det starka känslor kring hur andra organiserar sina familjeliv, ett pågående "mommy-war" som handlar om vad är rätt: ska man stanna hemma med barnen eller satsa på karriären? Tyvärr erbjuder det amerikanska samhället begränsat, på gränsen till obefintligt stöd, till kvinnor som försöker göra både och.
Kategori : Karins Blogg | Av : admin | Kommentarer [1056] | Återspårning [0]
11 Jun 2010   10:35:53 pm
Dorian Grays porträtt
Läser en bra blogg av psykologen Harriet Lerner, en känd psykolog som är expert på kvinnors psykologi och förhållanden. Jag drogs genast till ett inlägg med titeln: Should you have kids? Why risk it? med anledning av en studie som kommit fram till att par utan barn är lyckligare än par med barn. HL menar att man kan egentligen inte mäta lycka och att det handlar egentligen inte om det. Kanske snarare handlar det om att dra ner på sina förväntningar eller i alla fall inte utgå från att all lycka kommer att komma från barnen. Och att man kanske ska tänka två gånger inan man skaffar barn om man är inställd på ett liv i stillhet, lugn och ro, utan ständiga avbrott. Nej, barn innebär kaos, svårigheter och frustration. Det innebär alldeles underbar galen lycka, men när man får barn konfronteras man kanske för första gången med några svåra sanningar om sin eget känsloliv, svåra och djupa känslor. Så här skriver Anne Roiphe: "Domestic squalor is dark and serious. It leaves behind guilt or sadness. Anger bestows on you a portrait of your soul. It is often followed by guilt." Det där kändes så sant. Det är nästan som man har ett porträtt av sig själv där hemma, där man avslöjas i alla sin hemskhet. Precis som Dorian Gray. Och sen träffar man folk ute och skrattar och ler och kanske tycker folk att det där verkar vara en underbar människa och sen kommer man hem och måste likafullt stirra på den där hemska bilden av sig själv, den som avslöjar precis hur arg och elak och irriterad och sur man egentligen är. Framförallt gentemot sina barn.
Kategori : Karins Blogg | Av : admin | Kommentarer [1176] | Återspårning [0]
31 May 2010   10:30:58 pm
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Syster M har fått barn och överraskas av att det är så jobbigt. Med en bebis. För en fullkomligt kapabel overachiever. Jag förvånas över de där romantiska föreställningarna vi har om den första tiden. Det där med babyblues låter ju gulligt men är väldigt vilseledande för någon som hamnat i en livskris och börjat fundera på om det där med barn verkligen var någon bra idé. Som känner sig förvirrad, på gränsen till sinnessjuk och inte alls överväldigad av kärlek. Jag minns några dagar efter M föddes och jag stapplade mig ut på gatan för att gå 200 meter till vår videobutik (fortfarande blödande som en gris och fullkomligt ur stånd att sitta ner på en stol). Jag gick förbi ett kafé och därinne satt det människor som drack cappuchino och skrattade och pratade och jag minns min fula tanke att jag skulle göra vad som helst, vad som helst, för att vara i deras kläder, och slippa gå hem till det där lilla livet som jag kände mig fundamentalt oförmögen att ta hand om. Jag var arg på böcker som talade om för mig hur många timmar ett spädbarn sover om dygnet för den boken hade tydligen inte min bebis läst. Vansinnig av sömnbrist och inte minsta lilla hormon som gjorde att "jag klarade av det där." Såriga bröstvårtor och det där med att det kunde "hugga till" litegrann när barnet la an, som amningskonsulten pratade om, kunde jag inte riktigt koppla till den råa smärta jag upplevde. Jag var trött, jag var arg, jag var ledsen, deprimerad, förbannad, sorgsen och för första gången i mitt liv fullständigt ur stånd att kontrollera situationen.

Och ändå. Så kämpar man så med ytan, med leenden och nybakade bullar och en skysst låt på stereon och "tack det går bra" och myser ute på kafé med bebisen och så fort man kommer hem stänger man dörren och gråter i sitt nyrenoverade kök för säkerligen finns det ingen på jorden som känner sig så förvirrad och oförmögen som man själv? Lite mindre självgoda kändismammor i media och mer öppenhet oss kvinnor emellan skulle vara ett bra första steg för en dialog kring hur det kan vara att få barn. På riktigt.
Kategori : Karins Blogg | Av : admin | Kommentarer [786] | Återspårning [0]
21 May 2010   10:00:02 pm
Jämställdhet och baseboll-pappor
Många är upprörda över att Victoria vill att kungen ska lämna över henne till Daniel. Man kan inte låta bli att le lite åt den svenska tendensen att hata Amerika och sen snabbt anamma en rad kulturella fenomen, såsom denna kyrkliga sed som inte har minsta anknytning till svensk tradition. Ser man det symboliskt är det ju ett steg tillbaka för jämställdheten. Pappan lämnar över kvinnan till näste omhändertagare. Här i USA är könsrollerna också mycket tydligare. När man pratar med en amerikanska slår det aldrig fel. Talar man om inredning så är det "hennes" kök och "hennes" gardiner. Amerikanska män hänvisar till deras "honey-to-do" list, dvs. en ständigt närvarande kravlista på alla "manliga" saker som ska uträttas i hemmet. Ser man till macho-idiotiska sporter som amerikansk fotboll och fenomenet med "cheer-leaders" så kanske man inte ska vara så förvånad.

Matteus har förresten börjat spela baseball. Det är många pappor som är aktivt involverade. Det står tämligen klart att de ser den nye Babe Ruth eller Joe Dimaggio i sin son. Och nu är det allvar. Inget joxande med trasan som i europeisk tönt-fotboll, utan nu ska här spelas baseball. Och papporna går runt med sina stora baseball handskar och spottar i marken och säger "good job, joey!" "that a boy." Det är väldigt roligt.
Kategori : Karins Blogg | Av : admin | Kommentarer [919] | Återspårning [0]
26 Apr 2010   05:37:58 pm
Springbreak - what break?
Nu har barnen haft vårlov från skola och dagis i en vecka. Tack gode Gud att det är över. Tack gode Gud att jag kan sitta här i fred och skriva utan att någon skriker "Truck Mamma" (alltså, amerikanska motsvarigheten till lastbil) eller "Bil Mamma!" eller (mer sannolikt) "Nej, Mamma, NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ" eller från den mer verbala halvan av barnaskaran: "Jag hatar dig," "Jag hatar mig," "Jag vill dö." För så låter det ibland. Om vi nu ska tala om det som är jobbigt. Ja, M, sex år gammal har börjat med ett besvärande vokabulär och i början skrämde det livet ur mig. Gick han, mitt älskade barn, med självmordstankar? Är han olycklig? Men orden rimmar illa med livsglädjen i hans ögon, hans tendens att studsa ur sängen och sätta på Rolling Stones klockan halv sju på morgonen, spela luft-gitarr på soffbordet och skutta iväg till fotbollen; hans glädje över kompisar och "sleep-overs." Nej, snarare är det nog så att min lille kille bär på ett enormt batteri av känslor och ibland blir det kortslutning. Så när något går honom emot eller han blir tillrättavisad då bryter helvetet löst och det blir en urladdning som får Eyjafjallajökull att te sig som en fis i rymden. Han vet inte vad han ska göra med den där ilskan, med frustrationen. Och då händer att han slår sig själv i huvudet alternativt dånar nävarna i TV:n. Första gången den hände stod jag med telefonen i handen och var redo att ringa motsvarigheten till BUP. Igår pratade jag med L och B, vars dotter J är M's kvinnliga persona. De har ett identiskt temperament och kunde gott vara tvillingar. Och J's beteende? På pricken lik M! Utbrotten, de verbala hoten, tendensen att slå sig själv. Dessutom hade B hört flera föräldrar som haft liknande erfarenhet. Om jag kan hjälpa M parera de här känslorna och kanalisera dem på ett produktivt sätt då ska jag banne mig ansöka om Nobelpriset. Samtidigt som jag brottas med min personliga Eyjafjallajökull förstås. Men jag tror på mig själv. Och jag tror på min lille kille. Det finns inget bärbart alternativ.
Kategori : Karins Blogg | Av : admin | Kommentarer [873] | Återspårning [0]
 
1 2 3 ...25 26 27 Next
Jul 2014 Augusti 2014 Sep 2014
S M T O T F L
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31       
Kategorier
Karins Blogg[133]
Senast
Daddy loves his work
Dorian Grays porträtt
I väntans tider och sen de där första helvetiska veckorna..
Jämställdhet och baseboll-pappor
Springbreak - what break?
En mammas stilla undran
En mammas självplågeri
Problemet stavas B-O-Y
Jack Bauer och whiskey i var kvinnas hand
Bacillskräck och perfect storm
Arkiv
September 2007[9]
Augusti 2007[10]
July 2007[10]
Juni 2007[12]
Maj 2007[14]
April 2007[11]
Mars 2007[14]
Februari 2007[8]
Januari 2007[12]
December 2006[10]
November 2006[11]
Oktober 2006[13]
Användar Lista
admin[134]
Sök
Syndication
Template theme : aura
Powered by myBloggie Copyright © 2004 2006
-- myWebland --